Var Peter Weiss en föregångare till dagens postdramatiska teater? Weiss dåvarande lektör Karlheinz Braun beskriver i följande text arbetet med pjäsen Viet Nam Diskurs och efterlyser en omläsning av Weiss verk för en värld som återigen behöver se de stora dimensionerna.
Weiss kallade ”Notiser om det kulturella livet i Demokratiska republiken Viet Nam” [1]en fresk i jämförelse med ”popanzens” [2] grafik och för denna fresk hade han samlat ihop även för honom själv en förskräckande mängd material: Böcker, essäer och framför allt tidningsartiklar, ett berg med information som hotade att förvrida hans blick för den kommande pjäsen. Hur skulle han ens kunna transformera en bråkdel av detta material till scenen?
”Jag hade nu två möjligheter”, skrev han till oss efter (premiären i) Frankfurt ”antingen förvandla det faktiska stoffet och samtidigt ’gestalta det litterärt’, omforma det till dramatisk ide’, eller använda det som jag delvis gjorde i ”Rannsakningen”, det vill säga rent dokumentärt.” Weiss bestämde sig för den andra möjligheten ”alltså användningen av verklighetsmaterialet” som han ordnade rytmiskt och formaliserade. Och han engagerade en vetenskaplig medarbetare (Jürgen Horlemann), som skulle hjälpa honom att hantera materialet. Det var nog också ett ganska ansträngande arbete, att gestalta denna kurs i historia som ett permanent befrielsekrig. Första delen börjar fem hundra år innan vår tidräkning, och fortsätter sedan i tvåtusenfemhundra år ända fram till återtåget för den franska kolonialmakten 1952. Andra delen tematiserar den världspolitiska konflikt som Vietnamkriget blev efter USA:s ingripande.
Som lektör var jag då helt överbelastad och försökte visserligen tillägna mig de nödvändiga kunskaperna, men hamnade vad gäller fakta hela tiden på efterkälken. Utöver det tillkom många tankar kring hur sådan politisk teater med sin starka tendens skulle kunna bli spelbar på en tysk stadsteater; som vanlig teaterpjäs iscensatt med sedvanliga medel och hur den sedan skulle kunna erbjudas publiken? (…)
Mitt obehag försvann i takt med att pjäsen blev allt mer färdig, en process som pågick parallellt med de allt starkare protesterna hos studenterna och i offentligheten mot kriget i Vietnam (…) Weiss hade lyckats att skapa en ny sorts teater med ”Viet Nam Diskurs” : ”Den klarar sig utan fabel, det behövs inga personer som gestaltar det personliga ödet. I fabelns ställe träder nu den historiska processen, i individernas ställe träder figurer eller grupper som är representativa för ett särskilt sorts medvetande eller bestämda krafter i samhället.”
Och: Pjäsen tar parti för de förtryckta, den visar orsakerna, förhistorien och befrielsekrigets förlopp som inte kan sluta på det sätt som aggressorerna önskar sig”. Det var vad jag skrev på infobladet som låg med i boken som kom ut till premiären på Stadsteatern i Frankfurt i maj 1968. Repetitionsperioden veckorna innan med regissören Harry Buckwitz, Weiss och hans fru Gunilla som var ansvarig för scenografi och kostym, var ännu en gång oväntat produktiv. Texter ändrades hela tiden, strykningar gjordes, diskuterades – en för dåvarande förhållanden ovanlig arbetsprocess på en tysk stadsteater. Men Stadsteatern klarade inte provet med Weiss ”nya teater” för att den förverkligade ”den nya teatern” utan i första hand för att den (…) formellt inte avvek alltför mycket från de utprovade metoderna i den traditionella estetikens konventioner. Helt nya var dock reaktionerna på pjäsen, ett mottagande som Stadsteatern dittills inte hade varit med om. För under den tiden – det var nu maj 1968 – demonstrerade inte bara studenterna, skanderande ”Ho Chi Minh”, mot kriget i Vietnam i långa demonstrationståg från universitetets campus till Alten Oper, de gick också sedan helt självklart och målinriktat till teatern och läste där upp sina deklarationer för den förbluffade och delvis upprörda teaterpubliken – för att sedan fredligt gå där ifrån igen. På så sätt fick Peter Weiss politiska teater en omedelbar verkan – i Frankfurt och på andra platser.
Redan tre år tidigare hade Peter Brook, regissören för den berömda ”Marat/Sade” föreställningen och filmversionen, på sitt sätt reagerat mot amerikanarnas krig i Vietnam. ”US” kallade han en produktion på Aldwych-teatern som riktades mot USA och oss i vilken han reagerade mot napalmbombningarna genom att på scenen bränna en fjäril, en citronfjäril, något som ledde till ilska och bestörtning bland åskådarna. Det var en händelse på scenen med långa återverkningar, många teatermänniskor sysslade då med frågan hur man skulle kunna gestalta den typen av hemska händelser. Brooks metod var antitesen till Peter Weiss. När Brooks satte fram en omedelbar verklighet på scenen (om man så vill, genom att skapa en ”happening”) litade Weiss fortfarande på en rationell förmedling genom att tala och undervisa, till slut också genom att agitera. Men båda lämnade dramats traditionellt utstakade väg för att röra sig i riktning mot den postdramatiska teatern, i vilken berättelsen inte längre gestaltas genom dess handling, utan visar hur skådespelarna i mindre grad gestaltar sina roller och i högre grad sätter fram sina fysiska kroppar, och även använder sig av interdisciplinära medel som film, video och musik, vilka ger upp det imaginära skenet på scenen till förmån för verkligheten – i korthet allt det som på senare år har utvecklat sig till den nya performance-konsten, till post-dramatisk teater. Peter Weiss dåvarande s k ”dokumentärteater” låter sig lätt inordnas i det som började bli den ”post-dramatiska” teatern. Peter Weiss – en tidig post-dramatisk författare?
Arbetade inte Peter Weiss redan som vissa dramatiker gör idag, när de går till väga som forskare och undersöker ett tema, samlar material och bearbetar sin egen ståndpunkt i frågan? De har lämnat det klassiska teaterbegreppet som bottnar i texter, figurer och historier till förmån för framforskad fakta, som för dem är verkligheten. Och det är denna verklighet som tar in lekmän som ”vardagsexperter” på scenen och låter dem tolka den (som till exempel med gruppen Rimini Protokoll). Med sådan dramaturgi är varje relevant tema möjligt att göra som performance. (…)
Jag undrar vad Weiss skulle gjort med de teman som var viktiga för honom om han hade upplevt den senaste estetiska utvecklingen på teatern och hade kunna arbeta med de metoder som finns idag. Han skulle antagligen inte ha arbetat ensam, utan i en grupp, eftersom researchteatern är en kollektiv process, (sic! ö.a.) också i interaktion med andra konstformer. Weiss hade säkert funnit andra lösningar för formproblemen han då hade med att gestalta sina ämnen på scenen. Hur skulle en ”Viet Nam Diskurs” se ut idag, med den post-dramatiska teaterns erfarenheter? Det är meningslöst att spekulera eftersom man ändå ser allt med dagens glasögon. Det är ändå förvånande hur lite av Weiss impulser med dess stora material och politiska teater som fångats upp och vidareutvecklats av senare dramatiker. Weiss politiska ämnen är historiska idag, men erbjuder inte dagens globala konflikter liknande anledningar att visa dem på scenen? Det är paradoxalt: Idag har dramatikerna och regissörerna avancerade estetiska medel för att kunna realisera Weiss ”nya teater”, men det verkar som om medvetandet om det saknas, om man ens skulle våga försöka. Det var det minsta problemet för Weiss….(…)
Översättning Björn Sandmark
Texten är ett utdrag ur ”Auf dem Suche nach dem neuen Theater. Erfahrungen mit dem Theaterauthor Peter Weiss” (På spaning efter den nya teatern. Erfarenheter med dramatikern Peter Weiss) av Karlheiz Braun. Texten publicerades i tidskriften ”die horen”, nr 262, ”Die Wundbrand der Wachheit. Peter Weiss lesen” (Vakenhetens kallbrand. Att läsa Peter Weiss), sammanställd av Christa Grimm, Christoph Hein och Jürgen Krätzer, och därefter i Theater der Zeit, nr 11, 2016.
[1] Hädanefter använder jag det tyska namnet ”Viet Nam Diskurs”.
[2] ”Popanzen” syftar på Weiss tidigare pjäs "Sången om skråpuken" ("Gesang vom Lustifanischen Popanz"), som hade premiär i Stockholm 1967 och hade en revyartad form.
Peter Weiss var en radikal vars ”nya teater” aldrig realiserades under hans för korta livstid. Många ansåg honom vara både för akademisk i sitt innehåll och för krävande i sin form – var han en föregångare till dagens postdramatiska teater?
Weiss lektör Karlheinz Braun beskriver i följande text, tidigare publicerad i den tyska tidskriften die horen, hur arbetet med att realisera Weiss pjäs Viet Nam Diskurs 1968 gick till och vilka strategier de använde. Han efterlyser en omläsning av Weiss verk för en värld som återigen behöver se de stora dimensionerna.
Joel Nordström, red.