Adel Darwish, dramatiker och skådespelare i Hierarchy of needs berättar om föreställningen och sina tankar om behovstrappan.
2017 gick jag på Skara skolscen och under min praktik satte jag upp en föreställning som jag hade skrivit: Body language. Under genrepet så var det något fel på högtalaren och vi fick ringa en tekniker. Han befann sig i Uddevalla så vi pratade med honom i högtalartelefon. Medan jag satt där på teatern och hörde teknikern genom luften fick jag en aha-upplevelse. Han var i Uddevalla men samtidigt i Skara. Tänk om jag kunde göra samma sak med mina kompisar i Syrien: Uddevalla – Skara, Syrien – Sverige! De är på en teater, jag är på en teater. Vi kan göra en föreställning tillsammans! Tidigare hade jag fastnat i viljan att någon gång få spela tillsammans men tänkt att det inte skulle gå, eftersom vi inte kunde befinna oss fysiskt i samma rum.
Mitt första problem var: Hur ska publiken förstå? Mina vänner pratar arabiska. Men jag skrev helt enkelt in i manus att de pratade svenska och tänkte att det går att leka med: jag frågar förvånat ”pratar ni svenska” och de svarar ”nej, det stod i manus”. Det ger en känsla av att de är live, men inspelade – att de svarar på våra frågor i realtid, men svaren står i manus. Som att det händer samtidigt som det har hänt och skapar en förvirring i vad som är på riktigt. Allt är drömskt och overkligt men ändå logiskt. På teatern brukar man prata om en fjärde vägg: väggen mellan publiken och skådespelarna, men när jag skickade en tidig version av manuset till min gamla lärare i Syrien sa han ”du har skapat en femte vägg och brutit den”. Han syftade på väggen mellan Sverige och Syrien som var bruten genom videokontakten.
Behovstrappan (The Hierarchy of needs) kom egentligen in i ett senare skede. När jag hade skrivit halva manuset och pratade om det med min kompis som är med i videon sa han ”märker du att du pratar om behovstrappan?”. Det gav mig en nyckel. Har man inga behov går man på lust. Hade jag inga behov skulle mitt liv vara mycket bättre. Om människan inte hade några behov skulle det inte finnas några krig. Behovet av makt skulle inte korrumpera. De som har behov av makt ser till att de längre ner i hierarkin fortsätter att ha basala behov så att deras fokus ligger i att uppfylla dem, inte störta makten. Jag tror inte att det går att frigöra sig från behovstrappan. Många strävar efter det, men utan att lyckas. Jag tror att enda sättet att komma ut ur trappan vore om vi kunde resa i tiden. Då upplöses alla behov, eftersom vi vet vad som har skett och vad som kommer att ske, vi får kontroll.
När manuset var klart och översatt till svenska efter sommaren 2017 förstod vi att vi var tvungna att filma scenerna i Syrien snabbt, eftersom mina kompisar skulle bli tvungna att fly. Jag sökte pengar från Västra Götalandsregionen för att kunna filma, men hann inte få besked. Så jag sa till mina vänner att vi hade fått pengar och så skickade jag allt jag hade till dem. Vi fick bidraget sen som tur var! Men jag vill inte göra den här föreställningen på grund av kriget, jag hade gjort den även om jag och mina vänner hade fötts i Australien och hade flyttat till olika platser. Det handlar om att vara människa, oavsett var människan kommer ifrån. Det är fel att tänka ”de har det lyxigt, de tänker så och där är det krig de tänker så”. Det handlar om vana, vad man är van vid och van vid att förvänta sig, men själva tankarna är samma.
Adel Darwish
Berättat för Hanna Johansson
Det handlar om att vara människa, oavsett var människan kommer ifrån. Det handlar om vana, vad man är van vid och van vid att förvänta sig, men själva tankarna är samma.
