Svenne om sitt liv med Backa Teater

Efter ett helt yrkesliv vid teatern pensionerar sig vår tekniska chef Sven-Ove Fransson, som var med och startade Backa Teater. Här berättar han om fyra teaterlokaler, turnéer i Latinamerika, vad som händer när chalmerister spiller punsch och om drygt 40 år av magiska föreställningar.

Svenne lutar sig tillbaka i en soffa i Backa Teaters restaurang och konstaterar:
– Det har varit en otroligt fin tid. Att jag har varit kvar så länge beror helt enkelt på att det har varit så roligt och utvecklande. Dessutom har jobbet inneburit väldigt mycket problemlösningar – och det har varit spännande.

Väggen bakom honom är täckt av föreställningsaffischer som visar teaterns produktioner sedan den gamla plåtverkstaden på Lindholmen togs i besittning för 14 år sedan. Men för Svenne började arbetet med Backa Teater långt innan dess. Innan Backa Teater ens var Backa Teater.

I mitten av 1970-talet blev han en av dem som tog hand om ”Skolteatern vid Göteborgs Stadsteater”, som det hette på den tiden. Verksamheten var inte särskilt populär bland skådespelarna. Föreställningarna började ofta redan klockan halvtio på förmiddagen. Och lokalen, Stenhammarsalen på Konserthuset, var knappast anpassad för en skolpublik. 1978 tyckte regissören Eva Bergman och skådespelaren Maria Hedborg, som båda hade arbetat med skolteatern, att det var hög tid att höja statusen på barn- och ungdomsteater.

Flickan i mörkret, Stenhammarsalen, 1980. Svenne, i övre vänstra hörnet, medverkade själv som skådespelare.– Vi hade många diskussioner om kulturpolitik och kom att prata om att det vore bra med en fast barn- och ungdomsteater. Det slutade med att Eva Bergman och Maria Hedborg gick upp till dåvarande teaterchefen Mats Johansson och frågade om vi kunde få starta en fast barn- och ungdomsensemble. ”Ja, det kan ni väl få. Hur många skådespelare ska det vara?”. På ett bräde anställde han sexton personer: tio skådespelare och sex tekniker, berättar Svenne och skrattar åt hur annorlunda vissa saker fungerade på den tiden.

Men de yttre omständigheterna var fortfarande desamma. Tidiga föreställningar, illa anpassade lokaler. Och kanske det jobbigaste: att dela lokalerna med andra verksamheter.

– Om det hade varit ett Chalmersspex dagen innan exempelvis, då satt det punschglas överallt som vi fick knacka loss. En gång var vi tvungna att ställa in en föreställning, när en flaska punsch hade vält rätt ner i bandspelaren. Den lät bara ”rrrrrrroorrrrr”. Vid ett annat tillfälle hade någon klätt in hela scenen i ett grönt stretchtyg. Vi fick bara dra ner det från väggarna för att hinna bygga dekoren. Vi hann precis till halvtio.

Ensemblen började efter några år att se sig om efter en ny, mer lämplig hemvist för verksamheten. Och hittade den på Selma Lagerlöfs torg, i stadsdelen Backa på Hisingen.

– Det blev en lokal ledig på Backa fritidsgård. Fritidsgården skulle egentligen läggas ner som jag minns det, men vi sa: ”Vi tar gärna lokalen, men då vill vi att fritidsgården får leva kvar, så att vi inte arbetar i ett ”dött” hus.” Det var där vi tog vårt namn, Backa Teater, berättar Svenne och minns framför allt ett par pjäser som stack ut under den här tiden.

Historien om en häst, Backa fritidsgård, 1982.– Vi gjorde några väldigt bra föreställningar där. Ragnar Lyth satte upp Fröken Julie exempelvis. Och vi gjorde Historien om en häst som var en stor framgång konstnärligt. Vi var på Selma Lagerlöfs torg i fyra år, men det blev ohållbart där också. Förutom att lokalen var väldigt liten, 11 gånger 14 meter totalt, så skulle vi riva varje kväll för en teaterpedagog som skulle ha teaterlek med fyraåringar. Det var rätt mycket jobb, att riva och bygga varje dag.

Efter ett par år, då ensemblen var hemlös, gick flyttlasset 1989 till en gammal bultfabrik vid Hjalmar Brantingsplatsen.

– ”Bulten” var en fantastisk lokal. En industrilokal med gjutna betongvalv som var ungefär 8 meter höga och 15 meter breda, från pelarbas till pelarbas. Lokalen var 43 meter lång, så den gav ett ganska långsmalt intryck. Och så hade vi en sidoscen också. Jag kan sakna Bulten på så sätt att vi kunde ha fyra-fem pjäser uppställda samtidigt, säger Svenne, som särskilt minns första pjäsen som sattes upp i den nya teaterlokalen.

En midsommarnattsdröm av Shakespeare. Den blev väldigt speciell i den här långa, stora lokalen. Längst bak hade vi två stora portar ut till ett magasin som var ytterligare 40 meter långt. Det var helt otroligt. Satt du i gradängen var det säkert 70 meter till längst in i magasinet. Och därifrån kom Titania, älvdrottningen, insvept i slöjor och rök och ljus. Det var en av de fräckaste entréer jag någonsin har sett på en teater.

En midsommarnattsdröm, Bulten, 1989.En midsommarnattsdröm blev då en stor framgång för Backa Teater, som bland annat fick turnera med pjäsen i Latinamerika. Det skulle komma att bli många gästspel ute i världen efter det. Svenne minns särskilt ett.

– Vi var med och återinvigde Rubén Darío-teatern i Managua i Nicaragua. Teatern hade fått skador men var annars en av få byggnader som stod kvar i huvudstaden efter en stor jordbävning. Det var ett Sida-projekt som vi var med och bidrog till. Vi var en stor delegation från hela Norden som åkte ner till Managua. Det var en fantastisk upplevelse.

Trots Bultens alla förtjänster fanns det baksidor också. Det läckte in. Golven var hårda. Svenne räknade ut att det skulle kosta 15-20 miljoner kronor att rusta upp till en acceptabel standard. Blickarna riktades mot en annan del av Hisingen, mot Lindholmen, där det fanns gott om lediga lokaler.

– Det fanns inte så mycket verksamheter här förutom industrier och hightech-företag. På det kommunala utvecklingsbolaget Älvstranden var de väldigt angelägna att få hit oss. En ”mjuk verksamhet” som de kallade det, till skillnad från Ericsson och Volvo och Semcon och vad det nu var. Så här fick vi ett väldigt bra avtal, säger Svenne och ser sig omkring i den tidigare plåtverkstaden som sedan 2007 hyser Backa Teater.

Brott och straff 2007. Foto: Ola KjelbyeÖppningspjäsen har även här etsat sig fast i Svennes minne. Brott och straff i regi av Mattias Andersson, teaterns konstnärliga ledare 2007-2019.

– Det var faktiskt en av de största teaterupplevelserna jag har varit med om och medverkat till. Det var kanske det största som hade hänt på 25 år i teatersverige, anser många med mig. En otrolig föreställning.

Förberedelsefasen inför pjäsen var också något utöver det vanliga.

– Vi började repetera innan hantverkarna var ute ur huset. Byggubbarna undrade så småningom när dekoren skulle komma. ”Den står ju här.” ”Va, är det här dekoren?” Vi hade kört in en massa contrainrar och polisbilar och ready-mades. De tyckte det var en mycket märklig dekor, skrattar Svenne, som nu, efter mer än 40 år vid Backa Teater, alltså tackar för sig. Och det sker naturligtvis inte utan ett visst vemod.

– Jag hade nog gärna varit med på resan lite till, men någonstans når man vägs ände när man känner att ”äh, nu är det dags att lägga av”. Jag vill ha några friska år kvar också, och göra andra saker. Jag hoppas självklart att Backa Teater kommer att leva i minst 40 år till. Det är viktigt med barn- och ungdomsteater. Det är viktigt med kultur.