Kieślowskis Dekalogen

Med mästerverket Dekalogen (Dekalog), tio entimmes tv-filmer från 1988 som tar utgångspunkt i tio Guds bud – varav två även framställdes i långfilmsformat, En liten film om konsten att döda och En liten film om kärlek – skulle den polske filmskaparen och manusförfattaren Krzysztof Kieślowski (1941-1996) frambringa en dunkel värld där ensamma och vilsna människospillror stapplar fram och hur i allt detta elände deras storhet uppenbarar sig som små ljusglimtar i natten.

Krzysztof Kieślowski at the Venice Film Festival, 1994, by Alberto Terrile, Wikimedia Commons.

Kieślowski finns hela tiden bland oss, det går bara inte att ringa till honom längre. Krzysztof caly czas jest miedzy nami, nie mozna tylko do niego zadzwonic.

Krzysztof Piesiewicz

Med filmatiseringen av budorden frigör Kieślowski sig från en aktuell politisk situation – i detta fall en kommunistisk repressiv samhällsordning – och gläntar porten till en tidlös existentiell problematik som alla människor oavsett ålder, socialt och kulturellt meningssammanhang kan förenas i. Kieślowski träder ut ur en egen samtida verklighet, i en märklig handling sträcker han sig mot framtidens skrämmande synrand och väcker föreställningar om världens framtida öden och om livets och dödens problemställningar i en tid där de allmänmänskliga frågorna och utmaningarna alltmer förnekas och glöms bort. I denna mening kan världen i Dekalogen te sig oroande i en tid då människorna inte har rätt att vara olyckliga, och där de i existentiell mening lidande varelsernas erfarenhet och livsvärld inte längre har en plats. Det är att filma en traumatisk verklighet, den skakande sanningen om samtiden och synliggöra en spricka i vår narcissistiska tvångsglädjekultur.

Kieślowski visar på hur vi på flykt undan våra existentiella villkor har förvandlats till marionetter i ett kapitalistiskt och högteknologiskt konsumtionssamhälle och kastar ljus över den (post)moderna människans vilsenhet och blindhet inför civilisationens undergång. Dekalogen frammanar den orofyllda och tvivlande människan i konturen av pandemins tidevarv i en krisfylld värld. I en dödsdömd, trött och avmystifierad samhällsordning, där människan reduceras till en renodlad biologisk produkt, till en nyttig idiot, avslöjar Kieślowski att vi har blivit handelsvaror som länsat tillvarons djupaste mening på dess viktigaste näring: den andliga. I så måtto vänder sig Dekalogen till dig som har sjunkit ner i nihilismens, ytlighetens, cynismens och resignationens kulturträsk, brutits sönder av ett konformistiskt, intolerant, hänsynslöst och tygellöst slitochslängsamhälle och nu längtar efter revolt och förnyelse. Dekalogen bringar mening och glädje för den gemenskap och det sammanhang vi tillhör.

Tanken om att filma tio Guds bud uppkom ur upplevelsen av en värld i kaos och oordning, Kieślowski själv erfor under 1980-talet en allmän känsla av hopplöshet och osäkerhet, han iakttog människor som inte visste varför de levde och anade bakom förbindliga leenden en ömsesidig likgiltighet. I vad han uppfattade som den stora oredans tid, med värderingar i upplösning, undrade filmkonstnären vilken funktion och betydelse budorden uppbar hos dåtidens människoliv. Vi skulle då kunna tro att Dekalogen utmynnar i en politisk pamflett och/eller religiös utläggning, men Kieślowski och den andre manusförfattaren, advokaten Krzysztof Piesiewicz, undviker de filosofiska abstraktionernas fällor. I förordet till det utgivna manuskriptet för Dekalogen skriver den amerikanske filmregissören, Stanley Kubrick, att manusförfattarna ”har den mycket sällsynta förmågan att dramatisera sina idéer snarare än att bara tala om dem. Då de framför sina synpunkter genom berättelsens dramatiska handling erhåller de den extra styrkan att låta publiken, i stället för att höra, upptäcka vad som verkligen händer. De gör detta med sådan bländande skicklighet att du aldrig ser idéerna komma och inte inser förrän långt senare hur djupt de har nått ditt hjärta.”

...ty om man lyfter undan maskerna och tar bort skalen finner man något mycket intressant hos var och en, vilket gör att man får lust att tillbringa en tid tillsammans. Det är denna privata sfär jag vill fånga.

Kieślowski

I Dekalogen – med vilken Kieślowski skulle träda ut på en internationell scen och som utgör hans sista stora filmproduktion innan han efter murens fall 1989 lämnar Polen för att sedan i Frankrike frambringa de utländska samproduktionerna Veronikas dubbelliv (1991) och Trikoloren (1993-1994) – möter vi människor av kött och blod i en vardagsverklighet. I ett hårt och dystert samhälle vill Kieślowski med tio berättelser om tio eller tjugo individer söka sig in i ett slutet rum där människorna fortfarande kommunicerar med varandra, ty om ”man lyfter undan maskerna och tar bort skalen finner man något mycket intressant hos var och en, vilket gör att man får lust att tillbringa en tid tillsammans. Det är denna privata sfär jag vill fånga.” Bakom varje lägenhetsfönster finns en historia – det är den han vill berätta om.

Med Dekalogen kastar Kieślowski ut oss i ett stort och förskräckligt bostadsområde i Warszawa, som fyllt med gråa och dystra betonghus och de människor som bebor dem dominerar det filmiska landskapet. Den realistiskt vardagliga scenografin ger filmerna en dokumentär inramning. Men även om Kieślowski placerar berättelserna i en konkret omgivning, framstår denna som en anonym och karg fond till de existentiella och etiska dilemman som människorna i olika valsituationer har att kämpa mot och genomleva, och där han är ”mer inriktad på vad som sker inom dem [rollfigurerna] än på vad som äger rum utanför dem”. Bortom politiken, sociala umbäranden och allmänna levnadsproblem, öppnar Kieślowski för en tidlös allmänmänsklig realitet som kan förklara den universella dragningskraften i Dekalogen – som är milstolpe i filmhistorien och betraktas av många som ett av världens främsta filmprojekt genom tiderna (år 1995 listade Ingmar Bergman det som ett av de filmverk i samtiden han tagit starkast intryck av) – och hur den kan vidröra själar och hjärtan hos unga människor som saknar kunskap om de särskilda omständigheterna och konkreta förhållandena i 1980-talets Polen.

Alla människor känner samma sorg inför att dö, alla människor söker kärleken, och alla människor känner smärta om man trampar dem på tårna.

Kieślowski

I bostadskvarterets trista betonggetton bor en relativt välbeställd medelklass, vars öden vi följer och som inte lider någon materiell nöd – deras bekymmer och svårigheter handlar inte om ting, pengar eller levnadsstandard, utan om själsliga och moraliska problem. Kieślowski försöker visa människor i svåra men inte märkvärdiga situationer – som vi alla kan hamna i – där de tvingas göra avgörande val med oerhörda konsekvenser, val som gör dem och andra illa, och som representerar en konkret vardagsverklighet vi kan känna igen oss i: ”Som i en vanlig TV-serie ville jag skapa en värld som tittarna snart känner igen sig i … berätta historier som är gemensamma för oss alla: om lycka och olycka, om det som gör det betydelselöst om publiken består av kommunister eller fascister. Alla människor känner samma sorg inför att dö, alla människor söker kärleken, och alla människor känner smärta om man trampar dem på tårna.”

Med Dekalogen upprättar Kieślowski en scen för våra existentiella grundvillkor. Genom att lyfta fram människans sårbarhet skapar han en motbild till en senmodern identitet med styrka, hälsa, kontroll, framgång och optimism som honnörsord. Silhuetter av kvalfyllda andar och förpinade själar slungas mot oss i denna livssmärtans värld, där olyckliga och förtvivlade existenser sträcker fram sina händer. Filmkonstnären visar på att människan är en tragisk berättelse, en lidande varelse, och han ger kropp och form åt vad psykoanalysen och existensfilosoferna – Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Martin Heidegger och Albert Camus med flera – alltid har vittnat om: utkastade i världen genom en ursprunglig våldshandling är vi alla utsatta, rotlösa, övergivna, sårade och hjälplösa varelser. I Dekalogen möter vi den brist på förankring och tillhörighet, det främlingskap, det tvivel och vilsenhet, som genomsyrar vår mänskliga existens, och i vilken Kieślowskis kamera låter oss uppleva människans ensamhet i världen. Filmkonstnären skildrar mot en svart fondvägg allas vår existentiella smärta och bekräftar Karin Boyes ord om att livet är ont i sin rot och när August Strindberg genom Indras dotter utbrister: ”Det är synd om människorna.”

I ett universum av mörker och svårmod skymtar vi milda flammor av upprättelse där Kieślowski med värdighetens ljus förlänar dem kropp och röst som annars inte hade blivit hörda och glömts bort. Inför broderskapets och tillgivenhetens kamera känner vi ömhet och sympati med de gripande livsberättelserna lämnade från människogestalter som i osäkerhet och förtvivlan i vardagsnära men inte sällan påfrestande situationer drabbats av moraliska och etiska tvivel och konflikter. Dekalogen ställer med sällsynt skärpa etiska frågor på sin absoluta spets, den visar de oerhört svåra moraliska valsituationer människor stundom möter, och motiverar oss att reflektera över frågor om rätt och fel. Moralfrågorna, löst knutna till budens formuleringar, besvaras aldrig, filmerna mynnar inte ut i något credo, utan ger upphov till nya frågor – upphovsmännen delar inte ut några rättfärdighetens pekpinnar, utan förmaningar och predikningar låter de åskådaren själv reflektera och dra slutsatser.

Vad är i grunden rätt och vad är fel? Vad är lögn och vad är sanning? Vad är rent spel och vad är ohederligt?

Kieślowski

I valmöjligheternas situationer skildras i Dekalogen den kraftmätning som äger rum mellan protagonisternas moraliska medvetenhet och deras begär, där Kieślowski och Piesiewicz vill gestalta motsättningen mellan det goda och det onda och låta följande frågor spelas ut: ”Vad är i grunden rätt och vad är fel? Vad är lögn och vad är sanning? Vad är rent spel och vad är ohederligt?” För att kunna hantera de etiska och moraliska dilemman livet föder fram, behöver vi en riktlinje, en referens, en ledfyr i våra val, och det förklarar varför Kieslowski vände sig till tio Guds bud för att se vilken plats budorden har i våra handlingar i dag. I vilket förhållande står då Dekalogen till Dekalogen – de religiösa och etiska lagar och regler som Israels Gud enligt den bibliska traditionen gav Mose på Sinai? Inskrivna på stentavlor låg de till grund för förbundet mellan Jahve och det utvalda judiska folket, och genom Dekalogen vill Kieślowski undersöka hur de gudomliga apodiktiska rättsutsagorna – med juridiska och sociala förtecken – i dag närvarar i den västerländska kulturens allmänna rättsuppfattning.

Hur förhåller sig handlingen i filmerna till de nödvändiga och obetingade lagföreskrifterna, omslutande om sig själva i sin obönhörlighet? Dekalogen avstår från utläggningar och illustrationer av budorden och upphovsmännen viskar: ”Vi vet inte mer än ni. Men kanske det är värt att undersöka det okända, om blott för att själva känslan av att inte veta är smärtsam.” Ett tentativt förhållande upprättas mellan filmerna och de enskilda budorden, och i Kieślowski ögon behandlas de ”med en viss distans. Livet är för komplicerat för att ta dem bokstavligt. Det rör sig snarare om att iaktta hur budorden fungerar för närvarande.” Filmerna åskådliggör hur människorna följer dem, bryter mot och överträder dem, och det är som om Kieślowski och Piesiewicz vill undersöka budordens ursprungliga innebörd för att visa vad de inte vill visa och anlita dem som prismor för att se en skärva av livet.

Med Dekalogen synliggör Kieślowski Lagens funktion och innebörd, ty genom människornas handlingar i filmerna skymtar en våldsam och brutal verklighet fram bakom buden, vilka representerar de gränser och förbud (lagen om incestförbudet och förbudet mot att döda) som vi alla har att förhålla oss till och underordna oss om inte samhällsordningen skall gå under och civilisationen återfalla i barbari och människan förvandlas till ett djur. Kieślowski dramatiserar Lagen. Lagarna måste ha fäste i människan, hon måste själv upprätta ett subjektivt förhållande till budorden, ty om de bara är kyrkligt, politiskt-ideologiskt eller byråkratiskt förankrade förfaller vi i moralismens och lögnens träsk. Genom Lagens budord förenas vi samtidigt i en symbolisk gemenskap, och det är att tro på någonting utöver oss själva och anta någon form av myt.

Med utgångspunkt i mänsklighetens förvirrade, osäkra och hopplösa belägenhet i en grym och omänsklig verklighet återvänder Kieślowski med Dekalogen till tio Guds bud för att bringa ”ordning och reda på tillvaron i en moraliskt sett allt mer komplicerad värld”. I denna bemärkelse åberopar filmerna en kollektiv mytisk ordning – som inte behöver vara sann i vetenskaplig mening – och öppnar för närvaron av en religiös och kyrklig institution. Med Dekalogen etablerar Kieślowski en möjlig förbindelse till absolut högsta instans, Gud, som en bestående och given referenspunkt för protagonisternas handlingar. Samtidigt är kyrkan eller en gudomlig makt anmärkningsvärt frånvarande i filmberättelserna, där det med några få undantag i princip förekommer inga religiösa symboler alls.

Hur förhåller sig då Dekalogen till tron och trosläran i allmän mening? I det att Kieślowski och Piesiewicz söker blotta budordens djupare mening – genom det orden skulle kunna eller inte betyda – gläntar de porten till en värld bortom språket och symbolerna. Om upphovsmännen i filmerna avlägsnar sig från den katolska kyrkan som institution är det för att i stället bortom denna lyfta fram de rent mänskliga grundvillkoren, i vilken tron kan uppenbara sig som en djupt existentiell erfarenhet och vittna om betydelsen av den individuella myten för vår egen existens. Om Dekalogen närmast har följt det gammaltestamentliga mosaiska förbudet mot Gudsbilder och att uttala Jahves namn, närvarar likväl förnimmelser av en osynlig gudomlig mystisk makt i bilderna.

En av vår tids största skådespelare, Robert de Niro, utbrast efter att ha sett filmserien: ”Rysningar färdades längs ryggraden och man har känslan av att också någon annan talar till oss genom Kieślowski.” Fastän filmerna har täthet och tyngd, är sakliga och konkreta i tid och rum och förankrade i samtiden, är de fyllda med en gåtfull, andlig kraft. Bortom traditionella övernaturliga religiösa symboler gläntar Kieślowski porten till en outgrundlig och dunkel frizon, i en alldaglig verklighet uppenbarar sig enigmatiska och mystiska inslag (som för tankarna till magisk realism), där Dekalogen blottlägger en metafysisk, oförklarlig spricka i det i vår samtid förhärskande rationella förnuftets logik.

Men även om himlen avslöjar subtila tecken och fysiska skeenden överför hemlighetsfulla budskap måste de av människorna igenkännas och tydas som det outsägligas närvaro i deras liv. Om de vill. Till sist är det den ensamma och osäkra människan som måste välja, hon kan i Dekalogen inte ta Guds ingripande för givet – utifrån sina existentiella villkor och sitt öde är hon tvingad att själv skapa mening i sitt liv, där budorden tar form och erhåller kontur genom det hon väljer och inte väljer och då hon vacklar. Det är då i Dekalogen – som skulle befästa Kieślowskis ställning som en av de mest inflytelserika gestalterna inom filmkonsten och förklara varför hans alltför tidiga död var för filmvärlden en oerhörd förlust – när våra vardagshjältar överbryggar tvivlet och i handling öppnar sig för mysteriet som miraklet inträffar och försoningens och nådens hopp infinner sig. Det är då stordåd uppstår, gestalterna bakom dem erhåller ett skimmer av värdighet och vi i det dunkla och gråa ser ljuset återvända och fylls av en osannolik lycka. Åtminstone för ett ögonblick.

Peter Jansson, författare, psykoanalytiker och filosof