Mia Höglund-Melin om att spela den ansvarslösa, oförbätterliga och livsnjutande Ranevskaja

Mia Höglund-Melin spelar Ranevskaja, godsägarinnan som växte upp omgiven av den stora körsbärsträdgården. Hon flydde därifrån för tio år sedan efter att hennes son drunknat. Att återvända var otänkbart. Men, efter ett hårt och utsvävande liv i Paris är pengarna slut och då återstår bara att resa hem igen. Med sig har hon dottern Anja.

Hur är det för henne att komma tillbaka?
– Kanske odlar Ranevskaja en livslögn och flyr in i det romantiska, i nostalgin. Hon orkar eller förmår inte att ta tag i det som verkligen är och blundar när det verkar gå åt helvete.


Så då tar hon inte heller ansvar för sitt gods?
– När hon får reda på att körsbärsträdgården ska säljas gör hon sig till martyr, ett offer. Visserligen gör hon ett futtigt försök att skrapa ihop pengar men de skulle inte ens räcka till räntorna. Det är tabu att inte ta ansvar men hon är oförbätterlig.

Tycker du om din karaktär?
– Det är en svår karaktär och i början var jag inte särskilt intresserad av den här människan, så genomskinlig och självupptagen som hon är. Men nu har jag börjat njuta av att få gestalta någon som ger sig hän efter sina behov och lustar. Det är ett ganska farligt liv för en kvinna. Det kan vara provocerande att vilja leva livet, dricka och knulla istället för att påta i trädgården och ta hand om barnen.

Är hon rädd för att bli gammal?
–Ja, det tror jag. Och att körsbärsträdgården blir ung på nytt varje år påminner henne om att hon blir äldre. Det är tufft att åldras alldeles speciellt som kvinna men det är något fint i att vara svartsjuk på naturen. Att den får leva kvar i ungdomen.

Hur har du arbetat för att närma dig Ranevskaja?
–Jag har jobbat ganska fysiskt med henne. Hon är dysfunktionell i sin kropp, på gränsen till komisk. Det gäller att släppa masken – att spela bakfull, trött och sliten. Jag tänker mycket kring en kropp som jobbar mot den snygga kostymen.

Finns det hopp för henne?
– Det är svårt att se en framtid men när Ranevskaja rasar ihop fullständigt kanske hon erkänner något för sig själv och då kan det finnas möjligheter. Och ibland är hon klok, som när Trofimov pratar om den rena kärleken. Med erfarenhet kan hon säga att kärleken är mer komplicerad än så. Den är grym och smutsig. Men ändå ger vi oss sig in i den om och om igen.

Ann Waldeborn