Eugene O´Neill

Eugene O’Neill (1888-1953) föddes på hotell Bartlett i New York (vid nuvarande Times Square). En minnesplakett där påminner Broadways teaterbesökare om denne 1900-talets kanske mest inflytelserika amerikanska dramatiker.

Som son till en populär skådespelare var han född in i turnélivet och tillbringade uppväxten på resande fot. Han påbörjade studier vid Princeton University men avbröt dem efter mindre än ett år. Ett tidigt äktenskap - som ogillades starkt av föräldrarna (de träffade aldrig den första hustrun och inte heller sitt första barnbarn) - ledde till att fadern ordnade för E att gå till sjöss. Det blev den första av flera resor till Argentina, Sydafrika och Europa. När E återvände till New York efter en längre tids vistelse i Buenos Aires tog han varken kontakt med hustrun och sonen (Eugene Jr) - eller med föräldrarna. Han bosatte sig i hamnkvarteren på det kombinerade ungkarlshotellet och krogen Jimmy the Priest’s, i en miljö som senare skulle återkomma i hans dramatik. Där bodde han i sällskap med ”de evigt förlorade som endast levde för den dagliga ransonen billigaste whisky”. Äktenskapet upplöstes och under den här perioden gjorde han ett misslyckat självmordsförsök med sömntabletter.

En tid senare arbetade E med sin far, och också med sin bror, i faderns turnerande teatersällskap. Samarbetet var knappast harmoniskt, sonen närde ett förakt för de ”lättköpta teatereffekter” han tyckte sig se i föreställningen. När familjen O’Neill under säsongsuppehållet flyttade till sommarbostaden i New London fick han istället hjälp av pappa igen, med att få anställning på ortens lokala tidning. Där skrev han notiser men också poesi. Han blev sjuk - i tuberkulos - och det var under en längre tids sanatorievistelse som han bestämde sig för att göra skrivandet till sin uppgift. E studerade dramatiker som Ibsen och Strindberg (också hur Strindberg hämtar och förvaltar stoff ur sitt eget liv), han var inspirerad av författare som Joseph Conrad och av filosofen Nietzsche. Han ville ”förändra det konventionella amerikanska dramat och experimenterade med många olika stilar och ämnesområden”.

Genombrottet kom tidigt, med pjäsen Behind the horizon (1920; Bortom horisonten) som fick Broadwaypremiär och belönades med Pulitzerpriset. Fram till mitten av trettiotalet skrev E över ett tjugotal pjäser, till exempel The Emperor Jones (1921: Kejsar Jones) som handlar om en förrymd amerikansk straffånge som blir hövding över en ö i Västindien, en kommentar till den amerikanska ockupationen av Haiti, The Hairy Ape (1922; ”Den håriga apan”) ett ”expressionistisk klassdrama” som var en del av ”havssviten” och hämtade stoff från självupplevde erfarenheter till sjöss, Desire Under the Elms (1924; ”Blodet ropar under almarna”) en familjetragedi från 1800-talets New England som även filmatiserades (1958), Mourning Becomes Electra (1931; ”Klaga månde Elektra”) – en pjästriologi byggd på det antika dramat om Orestes som här förlades till tiden för det amerikanska inbördeskriget. Ah, Wilderness! (1933; ”Ljuva ungdomstid”) brukar beskrivas som en ”bitterljuv komedi”.

Från mitten av trettiotalet gör E ett uppehåll i skrivandet och drar sig tillbaka från offentligheten. 1936 tilldelas han Nobelpriset, med motiveringen: ”för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”. 1946 har When the iceman cometh (När iskarlen kommer) premiär, den skrevs egentligen redan 1939 och utspelar sig en miljö som är hämtad från ungdomsåren och tiden på krogen/ungkarlshotellet Jimmy the Priest’s.

Anna Christie (1921) filmatiserades i Hollywood med Greta Garbo i huvudrollen. Det blev den första i en serie
O’Neill-pjäser som spelades på Dramaten, som var tidigt ute med att intressera sig för denne förnyare av amerikansk dramatik. Det var i Sverige och på Dramaten som urpremiären av Long days journey into night (1956; Lång dags färd mot natt) gick av stapeln. En postum premiär, tre år efter dramatikerns död. Även Hughie (1958) publicerades postumt, och More Stately Mansions (1964; ”Bygg dig allt högre boningar”) som hade sin urpremiär i Sverige. E:s relation till Sveriges nationalscen har beskrivits i många referensverk och hur hans dramatik har kommit att påverka svenskt teaterliv. Och Lång dags färd mot natt fanns säkert där som influens när en av Sveriges främsta dramatiker, Lars Noréns skrev sin nu berömda pjästriologi, delvis självbiografisk; Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud och Stillheten.

Det är svårt att gå förbi den biografiska historien som bildar fond till Långs dags färd mot natt. Pjäsen har kallats ”en av världsdramatikens mest ohöljda självbiografier”. Mammans morfinmissbruk och den skådespelande pappans succépjäs som han i många år turnerade med, är väldokumenterade biografiska fakta och likaså den dramatiska nyckelscen som återberättas i första akten, när modern försökte dränka sig, påverkad av morfin.

E förändrade synen på dramatiskt berättande, han ”förde upp det dittills konventionella amerikanska dramat till högsta internationella nivå och utvecklade naturalismen och symbolismen till gångbara rörelser även för dramat efter första världskriget.” Hans skildringar av marginaliserade true-to-life karaktärer tillförde också en strävan efter realism på de amerikanska scenerna och banade väg för en ny generation dramatiker som Lillian Hellman, Tennessee Williams och Arthur Miller.

Texten är sammanställd av dramaturgen Sisela Lindblom.

Källor: T.J.A. Olsson, O’Neill och Dramaten (1977) Nationalencyklopedin, Claes-Göran Holmberg, Eugene O’Neill.Litteraturhandboken, huvudredaktör Björn Linell, Stockholm (1999)

Porträttbilden av Eugene O'Neill Foto: Carl Van Vechten (1880–1964) Carl Van Vechten Collection at Library of Congress, Wikimedia Commons.

Om föreställningen Lång dags färd mot natt, Göteborgs Stadsteater