"Jag har nog alltid längtat bort från verkligheten"

Dansen upptäckte hon tidigt och en konsert med David Bowie fick henne att upptäcka mimkonsten. Hon utbildade sig i Paris, spelade teater på gatan och på scen, och blev folkkär med Ika i rutan. Nu ser vi Ika Nord som herr Puntilas dräng Matti på Stora Scen.

– Jag hittade min ”mina vänner-bok” från barndomen och där hade jag skrivit att jag ville bli cancandansös. Jag har nog alltid längtat bort från verkligheten, säger Ika.

Med tidiga drömmar om paljetter och om att röra sig till musik började hon dansa klassisk balett i femårsåldern.
– Jag fick en underbar introduktion till dansen genom Marika Eriksson Wigart. Hon hade varit balettflicka i Karl Gerhards revyer och hennes ideal var långt ifrån anorexi och masochism. Dans skulle vara en glädje som man delar med publiken. Dansskolan höll till i sporthallen och efter oss tränades boxning i samma lokal.

Började improvisera
Det var en värld av musik som öppnade sig, där i sporthallen. Tant Greta, alltid iklädd pälsstola, ackompanjerade oss eldigt. Det lilla danssällskapet uppträdde en del, bland annat på ålderdomshem runt om i staden.
– Plötsligt kunde tant Greta spela helt fel. Ibland blev det tango istället för vals och vi fick improvisera. Då blev det extra spännande och roligt.

Inspirerad av David Bowie-konsert
Ika fortsatte att dansa. Hon såg filmer av Elia Kazan och började drömma om teater och film, om skådespeleri och regi.
– Och så var jag på en Bowie-konsert på Scandinavium och där gjorde han en hel del mim. Jag kände att det där kunde vara någonting för mig. Ett sätt att kombinera rörelse och drama.

Åkte till Paris
Ika var beslutsam. Hon ville utbilda sig i Paris.
– I Frankrike, det visste jag, uppskattar man de sköna konsterna.

Hon studerade teater, dans, akrobatik och hamnade så småningom hos den moderna mimkonstens mästare Étienne Decroux. Hans skola var extremt annorlunda mot utbildningar i Sverige.
–Vi gick inte i årskullar, inte i klasser, man jämfördes inte med någon annan utan var i en mästare-elevrelation som var mycket inspirerande. Här var det viktigt att studera konsten och att ta reda på varför man håller på, hur man tänker kring sin uppgift och på publiken. Det var en fantastisk tid. Étienne brukade säga att: Konstnär det blir man inte på en skola. Det blir man av livet.

Spelade gatuteater
Ika började uppträda på ”gatan” som 22-åring. Först som sångerska i a cappella-trion The Suez Canal sedan som clown och mimartist tillsammans med trollkarlen Peter Snow.
– Vi spelade på gatan i Paris, London, Rom, Stockholm – och Göteborg faktiskt. Nu kunde jag göra precis det jag ville och samtidigt få pengar till mat. Det gällde förstås att överleva och nöden vässar verkligen ens talang. En gatuartist arbetar i en cirkel och ser sin publik. Publiken ser sig också och det blir därför en gemenskap under himlen som är något alldeles extra. Man måste vara äkta annars stannar inte publiken.

Efter två och ett halvt år bildade de gruppen Something Else för att fördjupa och nyansera sitt framträdande. Kompositören Lars Demian blev också en del av gruppen och framförde musiken live.
– Vi flyttade till Wien och skapade föreställningen Every man and every woman is a star. Senare fick vi gästspela på Stockholms Stadsteater och även här på Göteborgs Stadsteater.

Bröt sig ur en tvångströja
När Something Else spelade på Edinburgh-festivalen lyckades Ika med konststycket att åsamka sig själv en whiplashskada när hon skulle bryta sig ur en tvångströja.
– Det blev ett halvårs konvalescens och därefter stand up comedy ett tag, något som inte krävde så mycket av kroppen. Och så turnerade jag med Marie Fredriksson som go go-flicka! Allt det där är så hemskt länge sen, men detta och allt annat jag har gjort genom åren gör att jag nu inte är det minsta rädd för publik och salong.

Ika i rutan
Så kom det där ögonblicket som skulle göra Ika Nord känd och populär. Barn-tv sökte någon som inte bara skulle spela en roll utan också skulle kunna och vilja skriva sina manus själv. Det blev Ika i rutan. Ika mimade och dansade, bland annat med skelettet Åke, som fortfarande får hänga med i resväskan för en och annan föreställning.

På sitt cv har Ika Nord en lång rad roller i olika teaterföreställningar, egna och andras, och även regiarbeten. Och hon älskar att uppträda i mindre lokaler runt om i landet, lokaler som kanske inte ens är avsedda för teater. Möta den publik som har valt att inte vara där alla andra är.
– Jag är lyckligt lottad och så tacksam över det oerhört rika liv jag får leva med alla dessa olika erfarenheter. Och alltid är det mötet med publiken som skapar den här förhöjda livskänslan.

Premiär på Stora Scen
Stora Scen på Göteborgs Stadsteater hör inte precis till de mindre scenerna. Den 25 oktober är det premiär för Herr Puntila och hans dräng Matti där Ika spelar den sistnämnde. Och hon njuter.
– Det är underbart att få vara på den här fantastiska teatern. När jag gick på högstadiet tjatade jag mig till att få åka hit för att titta på Sven Wollter i Gustaf III och nu får jag arbeta i konstens tjänst på samma tiljor. Vilken lycka!

Foto Peter Buchschatz

Text Ann Waldeborn