Sisela Lindblom berättar om Astrid Saalbachs pjäs Dom blinda.
Hur kom det sig att det blev just den här pjäsen?
Jag har följt Astrid Saalbach under många år och har läst flera av hennes pjäser, senast Frisörerna, som det blev lite rabalder kring och som jag tyckte väldigt mycket om. Den var välskriven, rolig, aktuell och spännande och jag delade dramatikerns undran över varför den först inte hittade sin plats på en teater. Så bestämde vi oss för att göra en beställning av Astrid på en ny pjäs.
Vad är det som är så bra med just Astrid Saalbach?
Jag tycker att hon är en väldigt unik samtida dramatiker som har utvecklat sitt eget sätt att berätta och har egen språk- och föreställningsvärld. Hon har kallats civilisationskritisk, poetisk, absurdistisk, rent av satirisk, men det är nog inte helt lätt att etikettera en Saalbachpjäs, tänk vad bra!
Hennes pjäser tar itu med frågor kring människans existens. Hur jag förhåller mig till att vara människa helt enkelt. Hon ställer stora, svåra frågor med både skarp humor och en värme. Och så är det något alldeles speciellt med den där språkvärlden, hon fångar så mycket av hur vi pratar med varandra, och sätter det i en existentiell kontext.
Dom blinda handlar ju om IT-teknikern Rune som kommer till ett callcenter där synskadade arbetar med telefonförsäljning. Berätta om tematiken!
Synen är ju ett spännande sinne. Rune möter människor som inte ser, det sätter det igång någonting i honom. Han vill ju väldigt gärna bli sedd och han är själv inte riktigt säker på hur verkligheten ter sig och då blir det så läskigt för honom. De kan ju inte veta någonting, tänker han om sin omgivning, och de måste lita på andra människor. Det väcker en massa frågor i honom.
Och det kan man ju verkligen fundera över själv, hur hjärnan fungerar. Varje människa är präglad av sin egen föreställningsvärld, sina egna erfarenheter, det går inte att komma ifrån. Pjäsen drar också in publiken, som nog kommer att undra över om Rune upplever saker på riktigt eller inte – sa de verkligen så och hände verkligen det där?
Kan man säga att det också handlar om våra egna rädslor?
Ja, vi talar mycket om rädslor idag: att det finns en rädsla för det som är främmande, i andra kulturer och gemenskaper, att vi är rädda för teknikutvecklingen som vi inte hänger med i, att vi är rädda för att inte lyckas, för konkurrens i yrkeslivet och kanske också i privatlivet.
Men det är ju också för att det finns en rädsla för det som är främmande i oss själva, vår kropp, vår hjärna, att vi kan bli sjuka och att vi kan bli knäppa - att vår egen verklighet inte stämmer med andra människors uppfattning. Pjäsen påminner oss om det - om vårt eget inre universum i mötet med andra människor.
Hur har du och skådespelarna arbetat under repetitionerna?
Vi började med att vara i olika situationer och försöka förstå vad lyssnandet gör med berättelsen. Som blind eller synskadad blir man mer observant på ljuden och lyssnar för att kunna orientera sig, så vi har försökt föreställa oss hur det kan vara, att inte kunna se. Vi har gjort research och haft föreläsningar. Blir man mer eller mindre kroppsmedveten? Blir det tvunget att ta risker … och att lita på andra är det fritt eller ofritt att behöva hjälp ... och så klart är det olika för olika människor. Så väcks alla möjliga frågor när vi arbetar - allt från hur det är att arbeta på ett callcenter, till vad det är som är viktigt att berätta med pjäsen.
Text: Ann Waldeborn
Foto: Jonas Kündig
Dom blinda har Sverigepremiär 13 april 2018 på Studion.
