Vi använder cookies för att ge dig en bra användarupplevelse och service. Genom att använda vår webbplats förutsätter vi att du förstår och godkänner detta. Du kan läsa mer om vår cookiebehandling i vår Personuppgiftspolicy.
Här kan du läsa om teaterhusets historia. Söker du efter tidigare föreställningar hittar du dem i arkivet På Scen. Äldre repertoar hittar du här: 1934-1999 .
Göteborgs Stadsteater är Sveriges äldsta stadsteater
Göteborgs Stadsteater startades 1918 genom en donation av kulturintresserade göteborgare, vilket gjorde att den privata Lorensbergsteatern kunde tas över. Genom de unga och nyskapande regissörerna Per Lindberg och Knut Ström, båda utbildade i Tyskland, introducerades här den moderna teatern.
Elegant arkitektur och varvsmaskineri
År 1934 flyttades verksamheten över i det nybyggda teaterhuset vid Götaplatsen. Huset har en elegant arkitektur, signerad Carl Bergsten. Det är anpassat efter 1930-talets funktionalistiska ideal men har också drag av 1920-talets klassicism.1930-talets arkitektur syns interiört framför allt i de publika utrymmena och i de sinnrikt utformade trapphusen.
Knut Ström skapade ett för sin tid mycket avancerat scenmaskineri, byggt av fackmän från stadens varvsindustri, Götaverken. Scenmaskineriet fungerar fortfarande, kompletterat med modern digital teknik.
Studion öppnades 1936 för nyskriven dramatik, och var då den första i sitt slag i landet.
En modig och mer internationell teater
Under andra världskriget blev teatern under Torsten Hammaréns ledning känd för en repertoar som ofta markerade distans till huvudstadens mer försiktiga och regeringstrogna hållning. Många föreställningar hade tydlig och djärv samtidspolitisk adress. På 1950-talet breddade teaterchefen Karin Kavli repertoaren till att bli internationellt representativ.
I täten för en samhällsorienterad dramatik
I början av 1970-talet övertog Göteborgs stad driften av teatern, som ombildades till ett kommunalt aktiebolag. Under den tiden stod teatern konstnärligt i täten för den samhällsorienterade dramatiken, som spelade en viktig roll i hela landet men som i Göteborg också ledde till debatter och insändare om teaterns repertoarpolitik.
1978 öppnades Angereds Teater, vilken då var landets första förortsscen som samtidigt var knuten till en institutionsteater. Angereds Teater fick en annan huvudman i början av 1990-talet.
Sedan 1978 har Stadsteatern haft en egen ensemble för barn- och ungdomsteater – Backa Teater. Hösten 2007 flyttade Backa Teater in i de nuvarande lokalerna på Lindholmen.
Allt under samma tak och en intimare salong
1997 satsade kommunen på en ombyggnad av Stora Scen och dess salong. Genom att proscenieramen avlägsnades och parkettens lutning höjdes blev scenrummet både öppnare och intimare. Kostymateljén och repetitionssalarna samlades under samma tak.
2002 var nästa ombyggnad av teaterhuset vid Götaplatsen klar. Bland annat breddades scenöppningen på Stora Scen och salongen gjordes om så att avståndet mellan publik och skådespelare blev mindre.
Stora Scen
Stadsteaterns stora scen byggdes 1934, som en typisk tittskåpsteater.
Gränsen mellan scen och salong markerades tydligt av en kraftig proscenieram som omslöt scenbilden och förstärkte skådespelarens röst. Bakscenens fasta rundhorisont kunde visa en stjärnbeströdd natthimmels oändlighet och hela dekorer försvinna i det väldiga vridscensmaskineriets djup.
Tekniken byggde på plana dekorelement tillverkade i den stora ljusa verkstaden och förvarades i kuliss- och fondmagasin i källaren. Transportarbetet sköttes med hjälp av spårbundna scenvagnar och fondhiss. Allt mycket rationellt och med stor finess och känsla för hur teater gestaltades på den tiden.
Nya behov uppstod
Efterhand kändes scenöppningen för trång; proscenieramen togs bort och en förscen byggdes ut för att få skådespeleriet närmare publiken. Den trånga scenöppningen med järnridån fanns kvar som en midja, vilket begränsade möjligheterna i spel och scenografi. I början av 80-talet gjordes ett försök att bredda scenöppningen med cirka 80 centimeter. Detta stoppades av konstruktiva skäl.
Den traditionella hästskoformade salongen med två rader och med sin konkretistiska tapet hade med tiden blivit svåranvänd. Trots att parkettens lutning ökades genom en ombyggnad på 80-talet såg och hörde publiken dåligt på många ställen i salongen. Strålkastarplatser och ljudanläggning hade dessutom gjort att salongsrummet förvanskats och den unika tapeten var sargad och sliten av ålder.
Ombyggnad 2002
I och med ombyggnaden 2002 breddades scenöppningen och järnridån togs bort. Scenöppningen är drygt 14 m (tidigare 10,5 m) och har samma bredd som salongen där salong och scen möts. Salongen rymmer nu cirka 600 platser. Parketten är brantare och hopbyggd med första raden. Salongen blev därmed mer intim och avståndet mellan skådespelare och publik mindre.
Den gamla salongen hade en mycket stark karaktär, genom sin form, sina ljusramper, sin tapet och salongsdörrarna. Efter ombyggnaden samverkar salongsdörrarnas breda foder och assymmetriska intarsia tillsammans med väggarnas storskaliga mönster till en ny helhet. Rumsformen och ljusramperna är kvar. Den akustiska behandlingen av salongsväggarna döljs bakom perforerad yta.
Ursprunglig färgsättning
Ombyggnaden av salongen är gjord på ett sådant sätt att den kan återställas. En antikvariskt sakkunnig följde byggnadsarbetena och dokumenterade/sparade borttagna detaljer. Salongens förrum, promenoarerna med sina garderober, restaurerades och återfick sin ursprungliga färgsättning.
Text: Hasse Fridell & Gunilla Lagerqvist Kvarnströms Arkitektkontor. (Texten är något uppdaterad)
Studion
Studioscenen invigdes 1936 och är Sveriges första kammarscen.
möjligheterna ökas att där få pröva en icke så känd författare, en ny idé, som kanske icke funnit sin form, eller en ovanligare tongång, som ännu icke vunnit publikens öra.
– Torsten Hammarén
Intresse för experiment och nya former
När den österrikiske regissören Max Reinhardt tog över Deutsches Theater i Berlin efter Otto Brahm 1906, öppnade han vid sidan av huvudscenen en mindre scen som han kallade Kammerspiele. Båda husen ligger fortfarande sida vid sida, ett stenkast från Schiffbauerdamm och Berliner Ensemble.
Det var första gången i europeisk teaterhistoria som en teater skaffade sig mer än en scen att spela på. Idén låg helt i linje med vad som sedan skulle kallas repertoarteater: med två scener kunde teatern erbjuda olika typer av skådespel, ett mer varierat utbud. Idén var också en frukt av den sceniska modernismens intresse för experiment och nya former.
Strindberg, som alltid var välorienterad i vad som hände på kontinenten, blev inspirerad av Reinhardts nya scen och skrev 1907 sina Kammarspel med den i åtanke. Hans egen Intima Teatern i Stockholm några år senare blev en scen i Reinhardts anda.
Inte en hink skurvatten
De första ledarna för Göteborgs Stadsteater, Per Lindberg och Knut Ström, var båda influerade av Reinhardt och hans idéer. Det var alltså följdriktigt att landets första kammarscen vid sidan av huvudscenen öppnade just på teatern vid Götaplatsen.
Det skedde 1936, men först efter många diskussioner i styrelsen och teaterledningen. Ekonomichefen Albin Lindahl menade att hela idén var vanvett: "Att konkurrera med sig själv! Vi kör ju med knappt halvbesatt på ordinarie scenen." Men Hammarén fick styrelsen med sig och den nya scenen visade sig snart vara en konstnärlig och publik tillgång. Snart öppnade Dramaten sin lilla scen. Chefen Pauline Brunius förklarade att "jag vill inte ha en hink skurvatten över mig varje gång en recensent reser till Göteborg och ser en föreställning på Studion."
Teaterchefen Torsten Hammarén
Den nya spelplatsen presenterades av teaterchefen Torsten Hammarén i det första programbladet:
När Stadsteatern byggdes, inrymdes i huset en mindre scen, Studion. Teaterledningen tillkännagav då som sin avsikt där framföra verk av mer exklusiv karaktär – för vilken man kanske icke alltid vågade påräkna en bredare publiks intresse – samt pjäser av intimare art, där de små nyanserna krävde ett åhörarrum av mindre dimensioner än den ordinarie salongens.
Två och ett halvt år har snart förflutit sedan teaterns invigning, men tekniska svårigheter att samtidigt spela på båda scenerna, ha hittills lagt hinder i vägen för tankens realiserande. När Studion nu efter en mindre ombyggnad öppnas, är det teaterledningens förhoppning att kunna fullfölja sin ursprungliga plan.
Inom få konstarter torde ett konstnärligt experiment vara förbundet med så stor ekonomisk risk som i fråga om teater. På en mindre scen förminskas denna, och möjligheterna ökas att där få pröva en icke så känd författare, en ny idé, som kanske icke funnit sin form, eller en ovanligare tongång, som ännu icke vunnit publikens öra. Att scenen nu inviges med Eugene O'Neill betyder alltså icke, att repertoaren även i fortsättningen alltid skall äga det officiellt erkändas signum.
Som en andra sida av Studions beramade verksamhet står kammarspelen, de intima pjäser, där det talade ordet är föreställningens allt dominerande faktor. Dessa pjäser fordra för att komma till sin rätt en liten salong med en lyhörd publik och ha därför hittills fått stå tillbaka på Stadsteaterns spellista.
Tills vidare vågar man icke räkna med permanent spelning på bägge scenerna, utan verksamheten på Studion kommer att äga rum då tillgänglig arbetstid och teaterns artistpersonal utan allt för stor utvidgning gör densamma möjlig.
Men om det nya initiativet – som vi vågar hoppas – mötes av allmänhetens intresse, skall kanske en kommande säsong möjliggöra en ytterligare utökad verksamhet.
Eget tilltal och lyhörd publik
Första säsongen inskränktes programmet till två enaktare av O'Neill, Kejsar Jones och Tran. Men allmänhetens intresse blev tydligen så stort att nästa säsong kunde presentera tre produktioner, varav en var Strindbergs Dödsdansen i regi av Maria Schildknecht.
Sedan dess har Studion varit den scen med det egna tilltal och ofta den lyhörda publik som Hammarén talar om i sin programförklaring.
Salongen rymmer cirka 180 platser.
Texten är hämtad ur Göteborgs Stadsteaters 75-års Jubileumsbok "Från Prosperos ö till Illyrien", skriven av PA Tjäder.
Lilla Scen
Länge var Lilla Scen en repetitionslokal och även en scen för läsningar och poesi. I och med ombyggnationen 2020-2021 är den permanent och har fått ett mer flexibelt och modernt scenrum, och en bättre tillgänglighet för publiken.
Foajébaren
I Foajébaren spelas det främst lunchteater. I och med den senaste ombyggnationen är scenen numera höj- och sänkbar, och de tekniska förutsättningarn för ljud och ljus betydligt bättre än tidigare. Foajébaren har också fått tillbaka något av sin forna glans genom att den stora muralmålningen av Tor Bjurström som länge varit täckt, nu frilagts och restaurerats.
Teaterns restauranger
I den ombyggda delen av teatern finns idag Restaurang Tiljan med egen ingång från Berzeliigatan. Här kan gästerna äta såväl en trerättersmiddag som en mindre matbit eller ta ett glas i baren.
I utrymmet bakom Stora Scens salong ligger numera Bar Thalia, döpt efter teatergudinnan själv. Baren är inramad av den vackra venetianska tapet som prydde Stora Scens salong redan vid teaterns öppnande 1934.
I Foajébaren serveras klassiska maträtter med internationella inslag, av det enklare slaget. Här går det att förboka inför pausen. I kassahallen ligger Teatercaféet, som serverar bakverk och mindre rätter. Mer om teaterns restauranger och barer finns att läsa här.
Teaterchefer genom åren
Torsten Hammarén 1934-1950 Stig Torsslow 1950-1953 Karin Kavli 1953-1962 Mats Johansson 1962-1982 Uno Myggan Ericson 1982-1983 Folke Edwards 1983-1985 Birgitta Palme 1985-1989 Per Lysander 1989-1992 Ulf Kjell Gür 1992-1995 Ronny Danielsson 1995-1997 Stefan Pettersson 1997-1998 Jasenko Selimovic 1998-2006 Sture Carlsson (vd) 1998 och 2014 Gunwi Silander (vd) 1998-2003 Dag Hallberg (vd) 2003-2005 Ronnie Hallgren (vd och teaterchef) 2005-2014 Anna Takanen 2006-2014 Björn Sandmark (vd och teaterchef) 2014- Pontus Stenshäll konstnärlig ledare 2015-2023 Linda Zachrison konstnärlig chef 2023-
Konstnärliga ledare Backa Teater
Eva Bergman 1978-2001 Ulf Dohlsten 1978-1998 Alexander Öberg 2000-2006 Mattias Andersson 2006-2020 Lars Melin konstnärlig chef Backa Teater 2020-
