Emilie delar med sig av sin tankar kring Marguerite Duras, föreställningen och om att göra regidebut.
När väcktes ditt intresse för Marguerite Duras?
Första gången jag kom i kontakt med Marguerite Duras var när jag såg Älskaren på gymnasiets filmklubb. Många år senare gav Modernista ut en serie av Duras böcker i eleganta utgåvor och jag läste Smärtan. Den drabbade mig hårt. Jag arbetade som skådespelare på teatern när Lucas Svensson gav mig sin bearbetning av Duras text. Jag tyckte mycket om den. Pjäsen fångade essensen av historien på ett effektivt sätt. Jag gjorde en iscensatt läsning av Smärtan på teatern för några år sedan tillsammans med Carina Boberg, som spelar Marguerite. Under den här tiden började jag göra efterforskningar i Duras fotspår. Jag åkte till hennes hem i Trouville vid Normandies kust och besökte även IMEC, ett arkiv där Duras originalmanuskript och anteckningar finns bevarade. Det var fantastiskt att se hennes handskrivna kommentarer, ändringar och strykningar i manuskripten.
Vad är det som är så speciellt med Marguerites Duras författarskap?
Det är storartat, allvarligt och utan någon som helst pardon. Hennes språk är exakt och tilltalar mig väldigt mycket. Verken har en poetisk dimension, men är samtidigt inte svåra att ta till sig. Duras levde under nästan hela 1900-talet och var väldigt produktiv. Hon skrev romaner, pjäser och gjorde filmer. Gemensamt för hennes verk är den starka, förtärande passionen.
Du regidebuterar med Smärtan – hur går arbetet?
Det går strålande! Det är underbart att arbeta tillsammans med Carina. Hon är perfekt i rollen som Marguerite. Hon drivs av samma passion som jag upplever när jag läser Duras. Dessutom är Carina väldigt lik henne utseendemässigt, vilket ger en ytterligare dimension. Som regissör och scenograf till uppsättningen har arbetet med scenrummet varit en viktig beståndsdel. Det är fascinerande att få se allt träda fram på scenen och skapa en helhet.
Var det givet för dig att regissera?
Jag har haft det som en dröm i flera år och nu när jag är inne i arbetet så känner jag att det passar mig väldigt bra. För mig är det lustfyllt att få vara medskapare av hela uppsättningen. Som regissör kan jag styra arbetet och få kombinera mitt bildseende med mitt intresse för text.
Vad handlar pjäsen om?
Den är baserad på Duras dagboksanteckningar från andra världskriget och handlar om Marguerites väntan på att hennes deporterade man ska återvända från koncentrationslägret. När han kommer tillbaka så börjar kampen om överlevnad om på nytt i deras gemensamma liv.
Vad är den centrala tematiken i den här föreställningen?
Människans förmåga att överleva.
Vad kommer publiken bära med sig efter föreställningen?
Jag hoppas att de blir drabbade, omskakade och trots allt känner någon slags befrielse. Det är stora frågor som berörs om skuld och delaktighet under andra världskriget. Det finns ett stycke i Smärtan: ”Det enda svaret på detta brott är att göra det till allas brott. Att dela det. Liksom jämlikhets- och broderskapstanken. Dela brottet och tolerera tanken på det.”
(foto: Ola Kjelbye)
