Smärtan

Smärtan är ett stort, tomt ord. Ett svårt tillstånd och begrepp att dela. Marguerite Duras (1914-1996) insisterade på smärtan, som erfarenhet, som kunskap. Hos henne är den aldrig en rent existentiell mänsklig belägenhet, aldrig frilagd från de strukturer som ger upphov till våld, krig, fattigdom, rasism eller för den delen begär. Därför har vi allt att lära av den.

”Tårarnas dagar är förbi. Ärans dagar har återvänt, säger de Gaulle. Vi kommer aldrig att förlåta honom”, skriver hon i sina anteckningar i april 1945.

Maktens man, president Charles de Gaulle, vill utropa sig själv till segrare. Kriget är över, segern vunnen, det är dags att sluta gråta, säger han. Det är en lögn, ett svek. En oförlåtlig gest.

Oförlåtlig i Paris under andra världskrigets sista veckor. Duras är bara en av miljoner människor i Frankrike och resten av Europa som sörjer sina döda eller väntar på besked om sina saknade anhöriga. Deras tårar är utan slut.

Oförlåtlig överallt, i alla tider. Eftersom avgrunden finns, både mellan människorna och i dem. Att förneka den, eller vägra betrakta den, är ett förräderi. Att tro sig ha besegrat den, eller välja att lokalisera den utanför den egna kroppen, kretsen, regionen, nationen är ett brott, ett hån mot alla som lider och dör.

Smärtan har inget slut. Den existerar i kropparna, i världen. Den är vad vi inte förmår göra för varandra. Den är vad vi gör mot varandra, mot de vi kanske kallar "andra".

”Om detta nazistiska brott inte utvidgas till att omfatta hela världen, så har koncentrations-lägerfången förråtts. Om man gör en tysk egenart av nazismens förbrytelser och inte en kollektiv, så reducerar man mannen i Belsen till en regional angelägenhet. Det enda svaret på detta brott är att göra det till allas brott. Att dela det.”

Så säger hon. Den oförsonliga författaren. Det har sagts att det var livet som gjorde henne sådan. Barndomen i de koloniserade delar av Vietnam, Laos och Kambodja som då kallades Franska Indokina. Moderns rasande fall ner i fattigdom. Bevittnandet av den rasism och de brott mot mänskligheten som kolonialismen drevs av och genomförde. Och sedan andra världskriget, en annan sorts europeiskt utbrott av extremt, patriarkalt våld. Hon blev inte bara författare och filmare av dessa erfarenheter, utan också politisk aktivist.

I boken Smärtan, och anteckningarna som låg till grund för den, är arbetet i motståndsrörelsen en viktig del av texten. Kvinnan som för ordet, hon vars bävan, väntan och vilda sorg fyller sidorna, är också någon som går ut i staden varje dag för att göra ett arbete. På Orsay-stationen samlar hon tillsammans med sina vänner in upplysningar om deporterade, för förmedling till väntande anhöriga. Arbetet pågår utan maktens medgivande, flera gånger uppmanas de att sluta för att de inte har tillstånd. Men de fortsätter, för att det behövs och i opposition mot de offentliga organens ineffektivitet och brist på noggrannhet. Marguerite Duras går dit om dagarna. I smärta, genom smärta, med smärtan gör hon det. Insamlandet av uppgifter behöver utföras för att andra människor ska kunna genomleva den oro de bär på och den sorg som väntar. Och motståndet måste fortsätta. Trots att det är just politisk aktivism som skickat Robert L till koncentrationslägret. Eller på grund av det.

Tårarnas dagar är aldrig förbi i Marguerite Duras författarskap. Människor gråter, skriker och tiger. Ingenting är någonsin förbi. Eller: allt har redan gått förlorat. Duras sätt att arbeta osäkrar kategorier som det förflutna, nuet och framtiden. Hennes gestalter återvänder inte bara till katastrofernas punkter, de gör nuet till en utvidgning av dem. Snarare än att sätta ord på smärtan ­– vilket oundvikligen i någon mån skulle placera den i ett förflutet – skriver hon i sina romaner om de tomrum, tystnader, glapp, det hon kallar "ordhål", ur vilka den kan fås att eka.

Att lyssna till Smärtans röst handlar inte bara om att det som beskrivs har ägt rum – även om texten naturligtvis inte skulle kunna finnas utan de specifika erfarenheterna – utan om att höra en röst som pågår.

Vi lever efter det som hände då. Har läst vittneslitteraturen, sett fotografierna. Det finns en industri av iscensättningar och återgivanden. Till sist tycks de bara göra det som skedde mer overkligt, frånvarande, slutet. De Gaulle-instinkten finns i de flesta av oss. Det var då, nu är nu. Den onda makten, de lidande massorna är där borta, jag sitter här i skuggan. Men även om vissa krig tar slut och andra förs i det tysta så finns inga lyckliga slut. Demokrati och rättvisa är inte något vi har erövrat, utan en utopi att sträcka sig efter, ett arbete som ännu pågår.

"Låt de döda begrava de döda" sa någon. Men de döda kan inte det. De är ju döda. De har redan misslyckats med uppgiften. Och vi kan inte heller. Vi kan inte begrava dem och vi kan inte göra dem levande. Däremot kan vi lyssna till det som pågår framför våra ögon. Kvinnan som begråter den politiska fången och genomlever hans möjliga, troliga död varje dag. Hon som berättar för oss vad svält gör med en människas kropp. Hon som talar om det möjliga och omöjliga i att överleva våld, väntan, krig.

Hon står där och muttrar och pratar och ropar eller sjunger. Vi kan inte dela hennes smärta, vi kan kanske inte ens förstå vad hon säger. Men vi kan göra vårt yttersta för att hålla henne och de andra levande vid liv. Det kan innebära att stå någonstans tillsammans och utan tillstånd utföra ett nödvändigt arbete. Det kan vara att på andra sätt erkänna och förpliktiga oss till vår avhängighet av varandra, vår delaktighet i allt som sker. Tiden läker några sår. Men människor tillfogar varandra nya.

Jenny Tunedal
är poet, översättare och litteraturkritiker.