Här på Göteborgs Stadsteater repeterades nyskrivna Om Kärlek, och vi var i premiärvecka inför Becketts Slutspel när beskedet kom att teaterhuset skulle stängas och att alla skulle gå hem. Vi som nu arbetar hemifrån fick lite tid att plocka ihop våra saker, förbereda oss på det som sedan kom att utspela sig, en massa mejlande och möten via streamingtjänster. Slutspels-ensemblen gick hem - liksom hejdade mitt i steget. Nu väntar en fåtölj i scenografen Alex Tarraguels märkliga scenrum på att Hamm ska komma och sätta sig igen. Vad gör vi med alla dessa inställda möten - de som inte kan utspela sig på vare sig Zoom eller Skype? Teaterrummets redaktion bad kritikern och skribenten Cecilia Djurberg att reflektera över vad som händer när inget händer. Sisela Lindblom, red.
Under våren har begreppet digitaliserad scenkonst, stigit upp som Fågel Fenix ur askan, med nedlagda premiärer och svårgripbar framtid som fond. En mängd teatrar världen över har ställt digitalt material till publikens förfogande ochn valt olika tillvägagångssätt och tilltal. Via hemsidor och mediakonton i olika sociala nätverkstjänster når de en publik som annars hellre skulle ha kommit till teatern. Parallellt med den typen av aktiviteter finns också embryot till en digitaliserad scenkonst som valt att befinna sig just på nätet och ingen annanstans. Teaterrummet är mycket nöjda med att lämna över frågan om digital teater till kritikern och skribenten Cecila Djurberg, som här fortsätter sin undersökning av teatrarna under pandemin. Sisela Lindblom/ red.
"Jag tillhör en generation som är uppväxt med militärkupper, undantagstillstånd och utegångsförbud. Jag har suttit i husarrest, suttit i fängelse och blivit dömd till isoleringscell. Därför känner jag till karantänen ganska bra." Can Dündar är en turkisk journalist, filmare och författare som bor i Tyskland. Han har bland mycket annat varit chefredaktör för den turkiska tidningen Cumhuriyet och 2015 blev han anklagad för spioneri och dömdes 2016 för att ha avslöjat turkiska statshemligheter till knappt sex års fängelse. Dündar överklagade och lyckades lämna landet. Nu leder han den turkiska webradion ÖZGÜRÜS (Vi är fria). Dündars skriver omväxlande med regissören Mely Kiyak (Teaterrummet 17/3 2017) på den Berlinbaserade Maksim-Gorki Theaters hemsida. Den här texten publicerades där den 13 april och presenteras nu i Teaterrummet i översättning av Björn Sandmark/red.
Sedan slutet av mars har France Inter presenterat en serie inläsningar av brev under coronakarantänen från författare, artister, forskare. (T ex Isabelle Adjani, Amélie Nothomb, Wajdi Mouawad, Annie Ernaux och nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio, för att bara nämna några). Förra veckan var det så författaren Michel Houellebecqs tur och som så ofta fick hans brev stort genomslag i pressen, även utanför Frankrike. Houellebecqs litteratur skapar rubriker. Är det för att han är provokatören som bollar med heta potatisar och är vi, hans läsare, sensationslystna? Jo, i en bemärkelse tror jag faktiskt det. De som läser Houellebecq, måste fundera över sin egen mänsklighet. Konsten blir en klen skyddsvall mot fördomar och orättvisor, ifall den utropar sig själv till just en sådan. Ekelöfs sönderciterade ”det som är botten i dig är botten också i andra” blir i Houellebecqs credo ett mindre försonande: Botten upp, botten ur! Hans samtidsskildringar är mer än relevanta, de är sköna, hemska och också hoppingivande. Därför är det så viktigt att få ta del av hans coronaiakttagelser. Houellebecq är just nu aktuell på svenska med två nyutgivna essäsamlingar, Hålla sig vid liv och I Schopenhauers närvaro. Teaterrummet presenterar här texten En un peu pire i sin helhet. Den läsare som vill kan med fördel dra sig till minnes Fredrik Evers intonation och hans tolkning av Houellebecqs språk, när det begav sig 2018, i Sverigepremiären av Underkastelse, i regi av Emil Graffman. Sisela Lindblom, red.
