Vad händer egentligen med barn som växer upp med en frånvarande förälder? Med utgångspunkt i föreställningen Anna Vnuk är Bastarden samtalar Amar Jašarević, dramaturgpraktikant på Unga Klara, med barnpsykologen Fredrik Olshammar.
Amar: I föreställningen Anna Vnuk är Bastarden blir huvudpersonen tidigt i livet lämnad av sin pappa. Vad händer med barn som har en frånvarande förälder?
Fredrik: Det generella är att om en förälder försvinner finns den ändå kvar psykiskt i barnet. Sen beror det på varför föräldern försvinner, det är skillnad på att självmant lämna ett barn eller att dö. Det som är särskilt svårt är om man som barn eller ungdom har känslan av att föräldern försökt skada en med vilje, det kan komma att påverka barnets anknytningsmönster.
Amar: Många har säkert hört talas om anknytning och anknytningsteori. Vad är det egentligen?
Fredrik: Det är ett sätt att förklara hur barn skapar relationer till viktiga vuxna. Ett barn måste knyta an till sina vårdnadshavare, oavsett om de är en mamma och pappa, två pappor, två mammor eller någon tredje person. En trygg anknytning utmärks av att barnet hittar en balans mellan utforskande och närhet till den vuxne.
Amar: Kan du ge ett exempel?
Fredrik: Det blir tydligt i ett känt experiment som kallas The Strange Situation. I experimentet följer föräldrar med sitt barn till ett rum som är mysigt inrett och med en jättetrevlig pedagog. Föräldern lämnar barnet i rummet med leksakerna och pedagogen, och experimentet går ut på att se vad som händer när föräldern efter en stund kommer tillbaka. Det tryggt anknutna barnet kanske springer tillbaka till föräldern för att tanka lite trygghet, men efter en stund går det och leker igen. Otryggt anknutna bryr sig inte om att föräldern kommit tillbaka, de fortsätter att leka.
Amar: Hur påverkar en frånvarande förälder ett barns anknytningsmönster?
Fredrik: Det finns olika teorier om anknytning. En teori är att man kan ha flera anknytningspersoner. Det innebär att så länge man har en alternativ anknytningsperson spelar det ingen roll om föräldern fallerar. Men det är klart att det alldeles oavsett har betydelse. Om föräldrarna skiljer sig är det viktigt att båda föräldrarna visar barnet att de är sams, att de kan samarbeta och lösa saker ihop. En annan aspekt som är viktig är att även om barnet inte träffar sin anknytningsperson fysiskt så behöver den ändå ha den inre känslan av att anknytningspersonen bryr sig om den och vill den väl.
Amar: En av föreställningens mest centrala delar är att göra upp med skammen som uppstår hos ett övergivet barn. Varför uppstår dessa känslor hos ett barn, det är ju den vuxne som har felat?
Fredrik: Det uppstår en stor sorg i barnet som riskerar att förvandlas till ett trauma, och i grund och botten handlar det om att barnet inte tror att föräldern bryr sig om det. Barnet kan uppleva övergivandet som någon form av bestraffning, att det är dess eget fel att den vuxne lämnat det, och skamkänslor uppstår.
Amar: Vad kännetecknar ett trauma? Ett övergrepp?
Fredrik: Det kan vara allt från sexuella trauman till vanvård, som att man till exempel inte får tillräckligt med mat eller kläder. Förr fokuserade man inom psykologin mycket på enskilda trauman, men numera ser man mera på hela situationen: upprepade saker som händer och besvikelser som läggs på lager. Ofta kommer barn över enskilda trauman om de lever i en god miljö och en trygg miljö.
Amar: Finns det några studier som visar på konflikter som inte går att reparera?
Fredrik: Nej, nej, det finns inte. Däremot så är trauman gjorda i relationen mellan vårdnadshavare och barn mycket värre än andra trauman, därför att det är därifrån barnen söker tröst och trygghet. Genom terapi kan man förändra sitt anknytningsmönster och sin relation till skam, men det är kanske inte det lättaste man kan göra. Anknytning funkar lite som ett språkfönster. Det är precis som när man ska lära sig ett nytt språk: om jag flyttar till Burundi nu, kommer alla höra att jag inte är därifrån, även om jag bor där i 20 år eller 30 år. Men om jag flyttar dit när jag är åtta, då är det inte lika självklart att folk hör att jag inte ursprungligen kommer därifrån. Likadant verkar det vara med anknytning. Men det är ändå intressant att se hur sådana sår kan läkas senare i livet.
Foto: Märta Thisner
