Hamlet

Nu avslutar man säsongen med en ”Hamlet” som i sina bästa stunder är gastkramande bra.

De Frumerie är oavbrutet intressant, snabb i repliken, fysiskt och känslomässigt rörlig.

Tragiskt som vanligt, absolut. Men också med en lätthet och humor som är befriande.

en välgjord och stilig föreställning

Som på Shakespeares tid ligger mycket i själva orden, vilket skådespelarna förvaltar väl, ledigt och med tydlig diktion.

Regissören Kristina Hagström-Ståhl står även för nyöversättningen, och det är i det senare värvet hon glänser. Hon får raderna att sjunga på ett sätt som får en att tro att Shakespeare själv skrivit dem på svenska.

Johan Holmbergs svekfulle kung Claudius är nedtonat ångestladdad, hela den karaktärens komplexitet utforskas och hans intrigerande ges en gripande dimension som jag inte har sett tidigare.

..det visuella, i Tobias Hagström-Ståhls fantasifulla scenrum, bidrar också till att skapa en värld, som varken är entydigt elisabetansk eller nutida.

Mikael Sundins musik, som följer handlingen som en porlande bäck och fyller håligheterna och tomrummen med friskt vatten.

Omsorgen om orden är befriande. Vi hör allt, tydligt.

Hon (Kristina Hagström-Ståhl) har själv nyöversatt dramat med respekt för och inspiration från föregångare /.../ Det fungerar rytmiskt och flytande och skapar ny fräschör med en och annan överraskande vändning.

Tobias Hagström-Ståhl och Susanna Hedins ljussättning är verkligen andlöst vacker och mjuk, inbäddad i dis och ringlande teaterrök.

Det är alltid fint att se ensembler som bärs av en gemensam idé, och så är sannerligen fallet här.

Jenny Ljungbergs eklektiska kostym och Tobias Hagström-Ståhls scenografi flirtar medvetet med flera tidsåldrar samtidigt.

Kristina Hagström-Ståhl är synnerligen trogen texten, hon har själv gjort en nyöversättning, och vi får hela historien /.../, framfört på ett glasklart sätt, genom alla förvecklingar, hemligheter och ränksmiderier.

Karin de Frumeries ... musikaliska replikföring. Den är en sann fröjd att lyssna till

Textens rikedom skimrar kristallklart. Inte minst gäller det Karin de Frumeries Hamlet, med en ny svävande värdighet ända in i familjetragedin. Hon hanterar sin textmassa på ett imponerande sätt.

Skådespelarna agerar i en detaljrik scenografi, skapad av Tobias Hagström-Ståhl, som är ett drama i sig, med uttrycksfulla, betydelsebärande rum och mellanrum i det stora scenrummet som effektivt öppnar sig med hjälp av en flitigt använd vridscen.

Roligast på scenen har tveklöst Johan Gry. Hans tre roller befinner sig nästan som i en alldeles egen pjäs, inte minst den glade dödgrävaren som sjunger blues och skämtar på överdriven göteborgska.

”Hamlet” i Göteborg visar hur man gör tidlös scenkonst av en tidlös text. Därmed blir uppsättningen högst relevant, vi ser oss själva i den.

Sällan har Hamlet låtit så här bra på vårt språk. Förhoppningsvis är det inte sista gången vi bjuds på denna tolkning.