En dramatikers dagbok

Teaterrummet Dramatikers dagbok, 2016-04-18 av: Mirja Unge

Det är nyårsdagen idag jag vaknade halv fyra av att min dotter kröp ner hos mig låg och skavde sina heta knän i min rygg och jag kunde inte sova låg och tänkte på brodern. Jenny har rätt jag känner honom inte vem är han varför vill han lämna familjen, inget jag läst om Jeanne d´ Arc berättar om bröderna mer än att dom drog ut i kriget.

Barnens pappa tog ut barnen på morgonen och jag skrev tre timmar. Jag hörde hur dom kom in sen där nere hör hur dom leker skriker bråkar och äter mellanmål och jag är med brorsan jag tror jag har honom lite mer nu.

Läser Elisabeth Rynells nyutkomna essäer Skrivandet sinne på kvällen, Elisabeth sitter och ser ut genom fönstret skriver hon, jag vet vilket fönster hon sitter i jag vet vilka stenar hon tittar på och den där granen det var min gran en gång hon sitter i min gamla barndomsgård i Delsbo. Och ser man åt höger så är kalhygget där inte var det nåt kalhygge där förut heller men nu är det ju det sly och snår och öppen vy ner till vägen. Var väl då när jag såg att dom tagit ner den där skogen som jag fick för mig att jag ska skriva om skogen.

Elisabeth skriver jäkligt fint om pinan att inte skriva, en pina som inte har med att inte få nåt skrivet att göra utan plågan av att inte få vara i skrivandet, det är det som gör ont.

9/1

Sov nästan ingenting i natt min dotter låg vaken bredvid mig igen och jag försökte fråga vad det var som var fel men hon bara gnällde om det var nåt med magen nåt som skavde någonstans inte vet jag hon låg där och viskade för sig själv med sina mörka ögon vidöppna i natten och jag låg bredvid. Kroppen är domnad idag tung satt och glodde på manuset och på Jennys synpunkter i två timmar jag ska stryka ner scenen med demonstrationen i skogen hon vill att jag tar bort pensionärerna jag vill att dom ska sitta där framför en skördare och fika det kan väl inte vara så svårt att få tag i gamla pensionerade dramatenskådisar inte vet jag hon får stryka dom själv jag klarar det inte nu i alla fall kanske i morgon men scenen är inge bra slapp och tråkig och för lång jag vill inte jobba med den ens det är bara pensionärerna jag gillar och dom ska alltså bort men inte idag.

Jag klarar inte att glo mer än två timmar bestämmer ny träff med Maria Wetterstrand istället och går till biblioteket känner mig ovärd allt efter det där gloendet så fort jag får pengar från Colombine ska jag köpa nya löparskor kan jag inte skriva kan jag i alla fall springa det var pappa som lärde mig i tonåren vi sprang i skogen brukade vi göra ibland hängde jag med hans springpolare som han kallade dom jag sprang där efter snubbarna först sprang dom en mil med mig sen fortsatte dom själva. En vinter mötte vi Per Morberg mitt inne i snötyngda skogen jag hade just sett honom som hustrumisshandlare i filmen 1939 och nu satt han fast i diket där på skogsbruksvägen och han hade en gran i bakluckan Jag har inte snott han jag har fått lov jag känner bonden sa han och vi sa ingenting våra andedräkter bolmade och vi knuffade och han gasade och tillslut kröp han iväg.

Jag lånar Sven Stolpes biografi om Jeanne d Arc läste den för nåt år sen men vill kolla igen. Han är saklig och vill verkligen komma åt nån sorts sanning boken luktar lite gammal parfym. Han skriver om Jeannes röster, att dom skulle kunna vara Jeannes omedvetna röster, att det hon hör är uttryck för hennes egna önskningar. Kvinnor hade ju inte nåt utrymme att tycka saker på den tiden särskilt inte en tonårig flicka liksom Men det är den där kombinationen av rösthallucinationerna och hennes en kvinnas stridslust som gör henne ovanlig. Hon går inte i kloster hon vill ut och förändra världen.

18/1

Martin fyller fyrti han också och har fest badkaret är fyllt av öl som ligger och flyter det är musiker där från hans musikprojekt och skådisar från Teater Moment jag fastnar med Isabel hennes rättframhet den som hon har på scenen också jag trivs i den vi fantiserar om vilka skådisar som kan tänkas spela i min pjäs jag försöker beskriva en skådis jag såg i Mattias Anderssons pjäs på Dramaten jag vet inte vad han heter men hon fattar med en gång Omid Khansari det finns ingen som han, han använder bara sina ögon när han getaltar jag måste mejla Jenny med en gång. Plötsligt står det några runt mig och flinar och anklagar mig för att vara för nykter. Det är underbart att vara bland dom här människorna mina barndomsvänner och deras vänner värmen ölen musiken.

Jag tar en taxi hem med Anna Ta med en färdöl ropar Martin och folk stoppar på sig från badkaret ölen droppar och vi håller på och kramas farväl i hallen det tar en jäkla tid hade vi inte kramats redan jag minns inte taxin står och väntar Annas vän sover ölsömnen hängande i bältet och Anna pratar om sitt romanprojekt och jag pratar om min pjäs eller gör jag det jag tänker på den i alla fall och ute är natten.

20/1

Har jobbat sju timmar med pjäsen idag när barnen kom hem skar rösterna rakt in och studsade i mig alla orden och ljuden från dom fyllde huset med sina röster och kroppar sina små klamrande händer, deras krav på min närvaro och min skallrande frånvaro.

Jag mejlade frågor till han på skogsstyrelsen också varför svarar han aldrig på mina mejl förresten har han inte tid eller varför är kalhyggen så fula måste man inte lämna snyggt efter sig som alla andra som utför jobb oljepölar djupa hjulspår sly... varför gallrar men inte mer när man vet att det är skonsammare för skogen och miljövänligare och skogen sår sig själv etc.

Jag ska lämna ett nytt pjäsutkast om tre dagar. Det är i det här skedet som jag sitter framför datorn med texten, ny text skriver jag alltid för hand i blocket men när jag ska skriva in den och liksom komponera ihop det hela då sitter jag framför skärmen och jag blir stel jag blir kall i hela underkroppen.

Lånade Vita Zackville-Wests Jeanne d Arc biografi. Stolpe är ju kritisk mot den men jag trivs i hennes Jeanne d Arc värld, den är friare i språket och hon tillåter sig att fantisera mer. Det finns ett ställe där hon antyder att Jeanne aldrig verkade ha fått sin mens, att hon fick röster istället. Hennes Jeanne är mer androgyn än Stolpes, hon tänker sig henne kraftig och bondsk och oattraktiv för männen. Stolpe tror snarare att männen hade för mycket respekt för att våga sig på henne. Det är sånt här jag vill prata med Maria Wetterstrand om imorgon hur man som ung kvinna får respekt bland män om man kan klippa av håret och bära rustning som Jeanne och slippa bli taffsad och klappad.

21/1

Träffade Maria Wetterstrand idag hon kom flängande en kvart försent just när jag börjat ge upp kom hon i yllekofta och med ryggsäck och väskor och den där mörka rösten. Vi är födda samma år och samma månad men när jag satt i nån buske och drack folköl var hon i Grön ungdom och ville förändra världen. Det är en fördel att ha mörk röst och kostym, jag har hellre kostym än balklänning, säger hon. Det är aldrig nån som har klappat henne på huvudet.

Hon har varit på ett möte och ska på ett till möte och ikväll ska hon till London men hon har varit hemma mest efter jul och lagat linsbiffar till sina barn säger hon.

Min pappa är en jävel på linsbiffar han har liksom i allting han hittar i kylskåpet och sen steker man dom tunna och knapriga ska dom vara och lingonsylt på det.

Jag vet plötsligt inte vad jag vill fråga Maria eller varför jag sitter där men hon verkar tycka det är lite kul med min fiktion hon går in i den hon hakar på tanken om att min Johanna när hon blivit politiker ska bjuda hem massa uteliggare och trasiga tiggare och typer att bo hos henne. Maria flinar och funderar på hur många som kan få plats på madrasser på golvet i en riksdagslägenhet men Peter Eriksson hade ju en rätt stor. Hon tror att partiet skulle kunna släppa in henne och använda henne som ansikte utåt hon är ju ung en tjej. Ja men sen tar hon över hon går över alla gränser hon förtrollar folk dom blir rädda. Och vad gör dom då när dom vill ha bort henne, frågar Maria. Jeanne var inte rädd för fienden hon var rädd för konspirationerna. Jag tänker på boken om Mona Sahlin som jag läste Tobleroneaffären, när dom lyssnar av telefonsvararen och det är män nästan bara män som skriker Jävla hora osv.

Maria säger att hon aldrig tvivlat på att människor skulle vilja lyssna på henne. Jag kan inte fatta hur annorlunda man lever ett liv med en sån utgångspunkt. Jamen barn är såna, säger hon. Ja visst men att lyckas överleva barndomen med den känslan.

Jamen om man ska sluta hugga ner skog, säger hon då får vi ingen pappersmassa inget material till konsumtionen och tänk på hur många tusen arbetslösa det blir familjer som svälter osv. Hon flinar.

Plötsligt kommer hon på att hon ska iväg på nästa möte när vi är på väg bort rusar hon tillbaka till vårt bord och röjer det och ställer i ordning hon lämnar ingenting efter sig inga kvitton inget skräp inga slarviga ord som nån kan höra och snappa och skriva om nästa dag.

Maria sätter sig med ryggen mot väggen i tunnelbanan. Jag frågar om hon aldrig är rädd. Nej hon är inte rädd.

Sen ska jag av och det är slut. Vi kan ses igen säger hon och gör tummen upp åt mig i dörren. Jag sitter i separationssorg på vägen hem det var ett fint möte.

22/1

Mejlade iväg pjäsutkastet till Jenny i kväll halv tio fick jag iväg det. Nu kan jag inte göra mer nu är det bara att vänta jag är så trött.

Vaknar på natten och känner att jag inte vet om det duger och vad jag har skrivit mina ord jag ångrar mig jag vill inte varför håller jag på med det här jag mår illa jag kan inte sova.

23/1

Går i skogen med lillebror i pulkan han vill stanna och kasta is i vattnet. Mina ekologiska vinterstövlar som jag köpte med ullfoder känns fan för trånga hur kan dom göra det hur stora fötter har jag fått egentligen växer dom eller när har dom vuxit jag har väl aldrig haft 40 gått och retat mig på det nu att tårna stöter i dom ska väl inte stöta i.

Jag ser på mobilen att Jenny messat: Har läst snabbt mest andra akten Holy shit vad du har jobbat och vad starkt och bra du jobbat!

Känner mig glad och trött.

På kvällen åker jag ut till Tina i Abrahamsberg. Vår litteraturcirkel vi läser Alice Munro fem kvinnor är vi som sitter där runt köksbordet. Men det är inte så mycket texten det är mer de samtal som texten lockar fram.

26/1

Var på 6 års kalas med min dotter idag vi var först och genast vi kom förklarade födelsedagsbarnet att hennes bästisar skulle sitta bredvid henne Wilma och Siri och där skulle min dotter sitta en bit bort. Och sen kom bästisarna och dom höll varandra i handen hela tiden och gick tätt tätt och tisslade och när min dotter närmade sig dom gick dom undan och bytte lek Nej fy vad tråkigt att leka med barbiedockor. Och min dotter fick inte klä av och på barbiedockorna, sa dom och Nej den där får man inte leka med för den är jätteömtålig faktiskt. Och jag vill bara säga att jag kan ta den där jävla fiskdammspåsen direkt så kan vi gå sen men då blir det stort då förstör jag hela kalaset. Varför vill dom inte leka med mig, frågar min dotter och jag försöker ge henne ett svar. Flickorna står tätt tätt i fiskdammskön med sina klänningar sina hårspännen och glittriga ögon och min dotter står en bit därifrån och ser på. Hon är osäker på om hon får stå i fiskdammskön. Och sen går vi därifrån och hon har sin påse och gräver i den och jag undrar vad hon tänker och känner och allt det här som väller upp i mig är det ditt eller mitt.

28/1

Var hos tandläkaren idag jag åker till Järna för att få gå hos min tandläkare Hur går det med skrivandet frågar han och alla barnen Mirja hinner du skriva nåt. Jag vill hellre prata om mina tänder. Min bettskena vad är det för plast i den egentligen förresten. Du behöver din bettskena svarar han bara. Och visar hur jag gnagt ner plasten på nätterna han måste justera den igen. Läser Alice Munroe på tåget hon skriver om föräldraskapet: De där åren när man trevar sig fram är de år som våra barn kommer att minnas hela sitt liv.

31/1

Gick upp sju och stekte grahamspannkakor till flickornas utflykt. Packar ner i deras små fjällräven. Träffar Jenny i stan sen för att prata om pjäsen hon och Magnus Florin har läst. Hon är nyduschad och verkar haft sovmorgon så jäkla kallt ute jag får sitta med ryggen mot hennes element. Adam Pålsson ska spela brorsan hon vill först inte säga det för att inte störa mitt skrivande men sen får hon ur sig det och jag har ändå inte sett Gardells film jag vet inte vem han är. Omid då. Näe han är barnledig. Anderas Rothlin Svensson då. Ja förhoppningsvis. Johan Holmberg då. Vi får se jag gör vad jag kan, säger hon.

Hon tycker att den kan heta Johanna om vi bara får till nån undertitel. Jag tycker inte om att den ska heta ett kvinnonamn skulle så gärna vilja hitta nåt annat men jag gör ju inte det.

Vi sitter i varsin soffa hon med datorn och jag med blocket. Det är för många scener och pensionärerna måste fortfarande bort hela demonstrationsscenen i skogen behöver göras om det funkar inte att det ska komma en buss och helikoptrar ska hovra och folk klänga i träd och pensionärerna på det liksom… Ja ja jag fattar. Hon undrar om inte brorsan kan börja slåss mot poliserna när dom kommer till lägenheten och för bort tiggarna han kanske kan dricka lite mer också brorsan. Jo det är klart han kan. Tidningsscenen kan strykas den har ingen funktion längre. Och Lennart om han kan bli en kvinna det behövs mer kvinnor för rollbesättningen. Jag vill så gärna att Lennart ska vara man, att det är männen som är emot Johanna som det var för Jeanne d Arc men det var kvinnorna Maria Wetterstrand pratade om, de äldre kvinnornas missunnsamhet gentemot de yngre kvinnorna i politiken, motståndet från dom och avunden. Gruvar mig redan för skogscenen jag måste stryka hela och börja om hitta nåt annat sätt. Och slutet det är ett glapp där i slutet.

Jenny ska iväg på ett möte och måste pudra sig och jag går ut i kylan går till Krabat på Folkungagatan och köper saker till kalaset på söndag, bokmärken pennor.

Får nån obehagskänsla inför pjäsen på kvällen kanske för att jag har tappat kontakten och inte jobbat på ett tag tvivlet kommer när jag är utanför pjäsen eller så är det för att jag visat den blivit bedömd fått synpunkter som jag inte kommer klara av att hantera. Eller så är det för att den snart inte är min värld längre snart är den tillgänglig för alla den ska ut och bort från mig.

1/2

Städade hela övervåningen inte städar jag ofta heller men när jag städar så är jag jävligt noggrann och blir förbannad om nån är i vägen jag skakar dammar torkar röjer. På kvällen var det liten release för antologin i Kambodja. Det är hemma hos Anna Mattssons kompis Johan dom har dukat upp massa små skålar och fat med mat och vin och tända ljus och jag är så hungrig hann inte äta hemma hann bara laga mat till alla andra vi får en schal från Kambodja och antologin bokstäverna ringlar över sidorna det är Anna som kan Khmer och har översatt våra noveller. Cecilia är där och Kerstin, Inger kunde inte komma och inte Gunnar Ekelöf och Selma Lagerlöf heller liksom.

Anna lyser upp när hon pratar om Kambodja jag minns när jag läste hennes roman Alexandras rum att jag inte fattade att det var hon som skrivit den och genomlevt övergreppen att ett barn kan överleva och le och ha värme att ge efter en sån barndom. Hon fick tolvtusen för sin senaste diktsamling och jag inser att det var länge sen jag skrev skönlitterärt att jag glömt nåt att jag blivit dramatiker och vant mig vid andra pengar och andra ögon på texten och att andra tar över när jag är som tröttast så kommer dom och tar över och gör nåt annat av den och jag lämnar och släpper gör vad ni vill jag är klar.

11/2

Jag är förkyld huvudet värker Jenny messar lanseringsbilder på Nina och Adam, Nina med rustning hon håller ett tungt jäkla gammalt svärd musklerna darrar. Så avlägset från den pjäsvärld jag lever i jag jobbar med skogsscenerna idag skär ner dom det går det känns ingenting skogen är inte längre pjäsens huvudtema den har blivit en liten del av det hela.

Och jag har fått bra svar från Skogsstyrelsen äntligen Nej man kan inte överklaga om nån bestämt sig för att avverka sin skog, det man istället kan glädjas över är att ”Sverige exporterar skogsbaserade produkter för ca 120 miljarder kr per år, och det skapar förstås sysselsättning och välstånd.”

Out of office summary…