Havet.
Det där vi gärna badar i.
Det där vi tycker är så vackert när solen går ner.
Det där som vi hämtar mat ifrån.
Det där som lockar oss över till andra kontinenter.
Havet.
Det där som kan storma, piskas upp av orkaner och jordbävningar, stiga över alla bräddar, översvämma oss.
Havet.
Det enorma och oöverskådliga.
Det vi inte känner och därför inte förstår. Det okända. Det andra.
Som vi i våra skrönor befolkar med vidunder och monster, som vi dumpar skräp, avlopp och kemikalier i, som vi hettar upp.
Som vi står redo för att skövla på samma vis vi skövlat skog och mark.
Havet är ju så stort, det ordnar sig nog.
Havet, det andra, har inga känslor.
Och det vi inte ser, ser vi inte.
Havet. Det riktigt djupa. Djuphavet. Flera kilometer djupt. Bebott av ett enormt stort antal arter, de allra flesta oupptäckta, av tio känner vi ännu bara till en. Just när vi, människan, pressar jordens eko- och klimatsystem förbi den ena gränsen efter den andra. Just när allt står och väger på randen till kollaps. Då hittar vi samtidigt nya slags maskar och svampdjur, genomskinliga sjögurkor och snigelfiskar, en rosa havsgris. Helt unika, med just sina särdrag, behov och förmågor, och med just sin plats i evolutionen. De har funnits där i hundratals miljoner år.
I djuphavet är det helt mörkt, kallt, syrefattigt och här sker allt oerhört långsamt. Djur och organismer härnere utvecklas sakta sakta och blir mycket gamla. Vidderna är enorma. För en enskild varelse kan det dröja åratal innan den stöter på en annan av sin egen art. Ändå går det, ändå fortplantar de sig, och ändå lever de här, på sina helt egna vis. För att de är gjorda för att leva.
Kristina Ros
Dramaturg
