Det är något med havet som drar oss tillbaka till oss själva. Kanske är det för att vi en gång kom därifrån, ur det salta ursprungsdjup där allt liv började. Där varje form vi känner idag som muskler, skal och ögon en gång bara var möjlighet, inte självklarhet.
Och ändå, trots all utveckling, bär vi fortfarande något av stimfiskens beteende i oss. Vi simmar med andra. Anpassar vår hastighet, våra färger och våra rörelser inte alltid för att vi vill, utan för att vi inte vågar annat. Grupptryck är inget tonårsfenomen. Det är en grundläggande mänsklig mekanism, inbyggd i våra kroppar sedan livets början. Behovet att höra till är inte ytligt. Det är existentiellt. I flocken fanns skydd, i gemenskapen fanns överlevnad. Men till vilket pris?
Det moderna grupptrycket är inte längre kopplat till fysiskt skydd mot rovdjur. Det handlar om något mycket mjukare och kanske just därför svårare att stå emot: känslan av att inte få vara med. Att inte bli sedd. Eller ännu värre: att bli sedd, men förkastad.
Vi formas tidigt. I skolans korridorer, där blickar kan vara vassare än ord. I arbetsplatsernas korridorer, där tyst samförstånd ofta väger mer än öppen kritik. Vi lär oss vad som är önskvärt. Hur man klär sig. Hur man skrattar. Vad man inte säger. Vi anpassar oss som fiskar i ett stim, med snabba ryck i sidled så fort riktningen ändras.
Men havet är större än stimmet. Där finns också korallreven byggda av olikheter. Där vajar tången i sin egen rytm. Där rör sig vissa fiskar långsamt, andra i cirklar. Havet är fullt av livsformer som hittat sin väg, inte trots att de är avvikande, utan tack vare att de är det. Det påminner oss om att det inte alltid är den som simmar snabbast som överlever, utan den som vet varför den simmar.
Att bryta med grupptryck är inte att isolera sig. Det är att våga pröva andra rörelser. Att stanna upp och fråga: Vem är jag när ingen applåderar? Vad vill jag stå för, även om det skaver?
I slutändan handlar det inte bara om att bli sedd. Det handlar om att bli sedd för rätt sak. Inte för hur väl vi anpassat oss, utan för hur sant vi lever. Vi är alla fiskar, ja. Men vi är också koraller, som långsamt bygger våra egna grunder. Vi är tång, som trotsar strömmarna. Vi är havsvarelser med valmöjligheter. Och kanske är det just i det, i den långsamma, medvetna rörelsen bort från det automatiska, som friheten börjar.
I den här övningen tränar vi på att följa varandra, som ett fiskstim.
Det är en övning som liknar Följa John.
Dela upp klassen i grupper om fyra personer och ställ upp varje grupp i en diamantform.
Den som står längst fram leder övningen.
De andra kopierar rörelser.
Du som ledare för hela övningen kan genom ett tecken, exempelvis klapp, ge direktiv till gruppledaren att vända sig åt höger eller vänster eller ett halvt varv.
Ledaren är nu en annan gruppmedlem som tar över rollen att leda gruppen.
Övningen går att utveckla genom att ge instruktioner i form av känslor, naturfenomen eller rörelseförslag.
