Det där med att skapa handlar om något större, att hitta en plats där man får ta plats. Där man inte behöver passa in, utan tvärtom får sticka ut. För den som växer upp i ett samhälle som helst ser raka led och tysta munnar, är musik, konst och teater en slags motståndshandling. Den kan vara smutsig, högljudd och oförutsägbar. Den kan vara annorlunda och fulvacker. Den vägrar förklara sig.
Att skapa är att vägra be om ursäkt för att man finns. Det är att rista in jag var här i en vägg ingen annars hade sett. Det är en önskan om att världen ska kännas aningen mer levande, mer äkta. Att ta det som är smärtsamt, förvirrat eller utanför, och förvandla det till något som låter, brusar och bryter mot det förväntade. Som brusar i högtalare, får folk att dansa, skrika, gråta, känna.
Det handlar inte om att vara bäst. Det handlar om att vara sann. Att välja den osäkra vägen, den skakiga, den som ibland är ensam men alltid är din. Och på den vägen ligger en tyst uppmaning till andra: Du får också vara du. Även om det skaver. Särskilt då.
Så skapa. Måla, skriv, skrik, spela, bygg, riv ner och börja om. Låt det vara ofärdigt, skevt, levande. Låt det vara du. För när du skapar ger du också andra tillåtelse att göra detsamma. Och det är kanske det modigaste man kan göra, att stå för sin egen röst i en värld som hela tiden vill dämpa den.
