Fear tar avstamp i en skolskjutning. Det är en fiktiv berättelse inspirerad av verkligheten. Vi ser något på scenen som lika gärna kunde ha hänt utanför, på riktigt. Gränsen mellan fiktion och verklighet börjar vibrera, och vi ställs inför frågan: vad betyder det att något är ”påhittat” när det samtidigt känns sant?
När konsten närmar sig verkligheten blir den ett slags förstoringsglas. Den visar sådant som annars kanske skulle ha gått förbi obemärkt, det som kan gömmas bakom de svarta rubrikerna och Flashbacks trådar av spekulation. Genom skådespelarens kropp och dramatikerns ord får vi se världen med nya ögon.
Konst som ligger nära verkligheten kan upplevas som farlig just därför att den gör det vi annars skyddar oss mot synligt. Den påminner oss om att världen inte är färdig, att människan är ofullkomlig och att våra handlingar får konsekvenser. Samtidigt ger den oss möjlighet att möta det svåra i en form som är möjlig att uthärda.
Fiktionen skapar ett mellanrum där vi kan känna, tänka och minnas utan att gå sönder. Att konsten ligger nära verkligheten betyder inte att den är sann i en journalistisk mening. Den bär sin egen sanning – en känslomässig, existentiell sanning som inte kan mätas i fakta men som ändå berör det mänskliga på djupet.
I lärarhandledningen till Fear ger vi frågeställningar, ingångar och övningar i att fördjupa scenkonstupplevelsen och prata vidare om de ämnen som tas upp.
Samtala om en scenkonstupplevelse i grupp.
Att prata scenkonst
