Vad innebär det egentligen att vara människa – och att leva tillsammans med andra? Genom historien har vi försökt skapa ordning genom att dra gränser: mellan det normala och det avvikande, det innanför och det utanför, det mänskliga och det omänskliga. Dessa gränser har förändrats i form men sällan i funktion. De avgör fortfarande vem som räknas, vem som får plats och vem som ställs utanför
Texterna i detta avsnitt rör sig mellan det personliga och det samhälleliga, mellan det historiska och det samtida. De handlar om humanismens bräcklighet, om samhällets rum och om vad som händer när människor inte längre känner sig inrymda i det gemensamma. De ställer frågor om ansvar, språk, frihet och mening – och om vad som händer när vi slutar se varandra som människor.
Genom historien har människan försökt skapa ordning genom att dela in världen i kategorier: rent och orent, normalt och avvikande, innanför och utanför. Denna vilja att sortera har gjort människor till etiketter, diagnoser och siffror. I Sverige finns spår av detta i Rasbiologiska institutets arkiv, där människor bedömdes och reducerades till avvikelser. Även om rasbiologin är förkastad lever dess efterklang kvar i dagens samhälle – i språk, politik och vardagliga handlingar som fortsätter att skilja ”vi” från ”de andra”.
När ordning och säkerhet värderas högre än empati och solidaritet riskerar humanismen att gå förlorad. Språket formar verkligheten: när människor beskrivs som hot eller problem blir det lättare att vända bort blicken.
Samhället kan förstås som ett gemensamt rum som vi alla delar, men där gränserna inte är givna utan skapade. Att få plats i detta rum handlar inte bara om fysisk närvaro, utan om att bli sedd, hörd och erkänd som del av helheten. Många lever dock i utkanten av rummet – de får finnas men inte fullt ut delta. Exkludering sker sällan öppet, utan genom normer och vanor som avgör vem som räknas. Men eftersom rummet är byggt av våra handlingar, språk och relationer kan det också byggas om. Varje möte och varje vilja att lyssna på den som tidigare stått utanför bidrar till att skapa ett mer öppet och mänskligt samhälle, ett rum där fler kan känna sig hemma.
Den 7 november 2007 genomförde den 18-årige Pekka-Eric Auvinen en skolskjutning på sin gymnasieskola i Jokela, Finland. Åtta personer miste livet innan Auvinen tog sitt eget. Två veckor före dådet publicerade han en video på YouTube, iförd en tröja med texten “Humanity is overrated” – mänskligheten är överskattad.
I ett manifest beskrev han sin mörka syn på världen och delade in mänskligheten i tre nivåer: de som blint följer massan, de som ser men inte vågar agera och de som enligt honom hade ”vaknat” och stod över resten. Hans ord speglar en destruktiv blandning av nihilism och människoförakt, ett försök att skapa mening i ett hat som till slut riktades både mot andra och honom själv.
