Här följer en kort resumé av föreställningen Flickan och vildpäronen, tillsammans med frågor kopplade till dess innehåll.
I Flickan och vildpäronen möter vi Vasiliki ”Kiki” Gerofoka, en pensionerad tobaksodlare, jordbrukare, städare och sagoberättare. Hon fick aldrig gå i skolan, aldrig lära sig att läsa och skriva. Men längtan efter ett skriftspråk drev henne till att konstruera ett eget alfabet. Ett alfabet som bevarar hennes sagor till en eftervärld.
Vi möter också Eleftheria Gerofoka, Kikis dotter. Hon är utbildad skådespelare vid scenskolan i Aten och har medverkat i flera teateruppsättningar både i Sverige och internationellt.
Eleftheria är föreställningens språkrör, röst och motor. Hon pendlar mellan att prata på svenska, engelska och grekiska. Grekiskan är som att svälja ett glas vatten, det porlar genom henne. Språket som hon alltid burit med sig. Engelskan är språket som öppnade dörren till den internationella teaterns värld. Svenska är språket som hennes son pratar, ett språk hon började lära sig när hon var 35 år.
Eleftheria berättar om sin mamma Kiki, om hennes uppväxt och om sin egen. Om att växa upp i fattigdom och utsatthet i en flyktingby i Grekland. Kiki fick aldrig gå i skolan, hon lärde sig aldrig att läsa eller skriva. Men hon berättade alltid sagor, vävde berättelser om vardagen, fattigdomen, naturen och magin.
Som berättelsen om Flickan och vildpäronen. När Eleftheria och hennes syster började skolan försökte hennes mamma att lära sig att skriva tillsammans med sina barn, men i stället för det grekiska alfabetet konstruerade hon ett eget.
Eleftherias familj är armeniska ortodoxa greker. Hennes mamma pratar både turkiska och grekiska. 1922 – 1924 genomfördes den stora folkförflyttningen mellan Turkiet och Grekland som en direkt påföljd av folkmordet på armenier. Ungefär 1,2 miljoner muslimska turkar tvingades lämna Grekland till Turkiet och 400 000 kristna greker tvingades lämna Turkiet för Grekland.
Det armeniska forkmordet startar 1915 och pågår fram till 1923. Runt två miljoner människor mördas, så oerhört många fler påverkas. 1921 mördades Eleftherias morfars pappa tillsammans med andra släktingar. Eleftherias morfar överlevde genom att gömma sig under de döda kropparna.
Så många dog, några klarade sig, några flyttade i den stora tvångsförflyttningen medan vissa försökte leva kvar i ett Turkiet där dina rättigheter och möjligheter till liv var begränsade. Fram till 1967 och militärkuppen i Grekland flydde fortfarande ortodoxa greker dit och idag finns bara en ytterst liten grekisktalande del kvar i Istanbul, Turkiet.
Eleftheria växer upp i den fattiga byn, Neokesaria, i norra Grekland. En by som överlever på sina tobaksodlingar. Där kvinnorna arbetar på fälten tillsammans med sina barn, där inkomsten är osäkrad och där nöden ständigt är runt hörnet. En dålig skörd och du har inga pengar kommande år.
"Jag hatar tobaksfältet. Fattigdomen, våldet. Hur det luktade. Jag har lukten av tobak kvar i min kropp. Jag föddes i tobak. Jag har sett min mammas kropp gå sönder. Hennes händer - svullna, grova, de luktade…"
Eleftheria hittade teatern som blev nyckeln för henne att lämna den by, det liv, hon hade. Hon berättar om en skam över sina föräldrar och över sin bakgrund. En skam som göder ännu mer skam. Hon skäms över att hon skäms.
