Ett angiverisamhälle uppstår när tilliten mellan människor bryts ned och ersätts av misstänksamhet. I stället för att relationer bygger på förtroende och ömsesidig respekt uppmuntras medborgare att rapportera varandra till staten eller till andra maktstrukturer.
Grannar övervakar grannar, kollegor bevakar kollegor och ibland uppmuntras till och med barn att misstänkliggöra sina egna familjer. På så sätt flyttas kontrollen över samhället från enbart myndigheter till att också bli något människor själva upprätthåller.
I sådana system blir övervakning inte bara en teknisk fråga utan också en social. Staten kan använda institutioner, propaganda och lagstiftning för att uppmuntra människor att ange avvikande beteenden eller åsikter. Resultatet blir ett klimat där självcensur växer fram. När människor vet att någon alltid kan lyssna, rapportera eller missförstå vad som sägs, börjar de anpassa sina ord och handlingar. Över tid kan detta leda till att kritiska röster tystnar och att den offentliga dialogen försvagas.
Historiskt har angiverisamhällen ofta uppstått i auktoritära eller totalitära system där staten strävar efter att kontrollera både handlingar och tankar. Genom att skapa en känsla av ständig övervakning – verklig eller upplevd – kan makten påverka människors beteenden utan att alltid behöva använda öppet våld. Kontroll blir då något som internaliseras; människor börjar övervaka sig själva och varandra.
Samtidigt väcker övervakning också frågor i demokratiska samhällen. Modern teknik gör det möjligt att samla stora mängder information om människors liv, rörelser och kommunikation. Förespråkare menar att sådan övervakning kan bidra till säkerhet och brottsbekämpning, medan kritiker varnar för att den riskerar att urholka individens integritet och frihet.
