Teorier om människan är Bereket Hailmariams debutpjäs. Här kan du läsa en kort intervju om hans tankar om skrivandet.
Vad skillnaden mellan att skriva dramatik och skönlitteratur?
På ett sätt tror jag inte det är större skillnad mellan att skriva dramatik och skönlitteratur än det är mellan att skriva sms och mail. Det börjar alltid med ett tomt ark och att jag vill berätta en berättelse. Men självklart finns det skillnader, och för mig handlar mycket av det om textens tystnad och ljudlighet. I dramatik är det dialog dialog dialog; det behöver sägas. I skönlitteratur har jag tillgång till karaktärers inre liv på ett helt annat sätt, där kan karaktärer tänka och drömma och lyssna trots tystnad.
Scenkonst är ett grupparbete medan skönlitteraturen är ett ensamarbete. Hur känns det att lämna över ett eget arbete till andra att tolka och gestalta?
Både på ett mänskligt och ett konstnärligt plan är det väldigt fint att få vara en del av en kollektiv. Hitills har jag arbetat med fantastiska regissörer, dramaturger och skådespelare, som låtit mig vara del av deras processer, vilket i sin tur har gjort hela processen väldigt trygg för mig. Vi har genom samtal kunnat skapa tillit till varandra, och utifrån den tilliten, den övertygelsen om berättelsen, har det bara känts roligt att ge vidare texten och se den växa i deras händer.
Sen är jag varken en scenograf, kostymör eller skådespelare, och det har varit väldigt lärorikt att prata om och förstå mina egna texter utifrån andra roller på teatern.
När började du skriva och varför?
När jag var yngre var min pappa pastor och jag har starka minnen från hur jag åkte runt om i Sverige med honom och såg honom predika. Jag minns också hur han skrev sina predikningar, antingen på sitt kontor eller vid köksbordet. Böcker uppslagna, papper och penna och dator. Jag fascinerades av allt detta som liten, hur de tidiga mornarna och sena kvällarna av skrivande och läsande blev de där fantastiska berättelserna han berättade.
Att skriva för en ung målgrupp, hur förhåller du dig till det?
Jag försöker nog inte förhålla mig till det alltför mycket, utan skriver till dem som mogna, reflekterande, sympatiska främlingar.
