Teatern är en av de få platser där vi tillsammans som individer upplever något som bara händer här och nu och aldrig mer. Det finns varken pausknapp eller möjlighet att spola tillbaka, hoppa framåt eller exakt återskapa ögonblick. Teatern är en plats där vi kan möta andras historier och kanske även få syn på oss själva där vi minst anade det. I mötet med det okända, tillsammans med andra, kan vi växa som människor.
Ordet teater kommer från grekiskans the’atron, ett ord som till en början betecknade åskådarplatserna eller publiken. Ordet the’atron kommer i sin tur från ordet thea’omai som betyder betrakta. Idag är ordet främst sammankopplat med talteater.
Teater har använts till allt från att proklamera religion till att utforska skörheten i att vara människa i relation till andra. Som form har teatern tusentals år på nacken och är ett sätt att samtala om vår existens och tiden vi befinner oss i. Än idag spelas dramer som skrevs under antikens Grekland. Pjäser vid namn Antigone eller Medea tolkas utifrån den plats och tid skådespelet nu utspelas i. Nya berättelser skrivs, dramatik formade av och för vårt absoluta här och nu.
Idag finns få rum som det som scenkonstupplevelsen skapar. Ett rum där du tillsammans med andra under en begränsad tid upplever något som inte går att återskapa, pausa eller reproducera. En händelse där du som publik spelar en avgörande roll, där en föreställning tar form i energi och känsla inte bara utifrån hur skådespelarna rör sig, hur ljuset ger känsla och fokus eller hur scenografin ramar in verket. Upplevelsen blir till i samspelet mellan scen och salong, hur fokus tas och ges i rummet. Konsten är det som uppstår i mötet mellan scen och salong, mellan publiken och skådespelarna. Scenkonstverket är för dig i publiken en möjlig reflektionsyta, en spegel du studsar dig själv emot. Din upplevelser baseras på dina erfarenheter, ditt tycke och smak, med andra ord är en konstupplevelse alltid subjektiv.
Att skapa ett scenkonstverk, en produktion, på en institutionsteater som Backa Teater är i mångt och mycket som ett grupparbete där flertalet olika funktioner, specialister inom sitt fält, skapar verket utifrån en konstnärlig idé. Varje detalj, från affisch till hur starkt ljuset lyser på scenen, är testad, diskuterad och bestämd. Den finns där av en anledning.
Konst och kultur för barn har genom alla tider påverkats av synen på barn och barndom. Från att ha varit en del av uppfostran och instrumentellt lärande till att vara stark progressiv rörelse inom det konstnärliga fältet.
Den tidiga barnteatern från sekelskiftet karakteriseras av moraliserande sagospel med tydligt syfte att uppfostra. Teatern och skolan får allt starkare relation under 1900-talets första hälft , teatern skall bidra till barn och ungdomars litterära och språkliga fostran och även som en motvikt till den demoraliserande filmen som vann allt mer popularitet. Föräldrar och lärare uppmanas att förbereda barnen innan de går på teatern för att minimera den unga publikens exaltering och spontana reaktioner.
Men med en förändrad syn på barn, där barnets egna värld och kompetens, tas allt mer på allvar så förändras också scenkonsten för målgruppen. Med fokus på publiken, på det viktigaste, på leken och allvaret, så utmanas och utvecklas scenkonsten.
Läs mer: Från sagospel till barntragedier, Karin Helander
Ordet scenkonst är ett samlingsnamn för konstformer som utförs direkt inför en publik.
