Du, Omar Abusaada, regissören av Fear, och Bissane Al Charif, scenografen, har ett långt samarbete bakom er. För många verk har utgångspunkten varit verkliga händelser, som för Fear. Till exempel Could You Please Look into the Camera? (2011–12), som byggde på sanna berättelser från revolutionen i Syrien. Och Factory (2018), där du skrev om den absoluta cynismen genom den sanna historien om en syrisk cementfabrik som bedriver verksamhet mitt i ett blodigt krig. Vad är det som lockar dig till den typen av material och berättelser?
— Den teater jag skriver blandar dokumentärt med fiktion – en avsiktlig fusion, förstås. Att utgå från verkliga händelser springer främst ur en önskan att fånga en viss händelse som, för mig, sammanfattar de bredare förhållanden vi lever under i en specifik tid och ett specifikt sammanhang. Det ger mig ingång till två saker samtidigt: för det första att belysa händelsen i sig i ett försök att förstå den djupare, och för det andra att använda den som språngbräda för att ställa bredare frågor – frågor som går utöver gränserna för själva händelsen.
Dessa bredare frågor är min huvudsakliga drivkraft. Det är också frågor som jag sällan har definitiva svar på, och just därför jag föredrar att dela dem med publiken. Jag menar ju också att syftet med teater inte är att ge slutgiltiga svar, utan snarare att väcka frågor och provocera till eftertanke – att få oss att tänka annorlunda om komplexa händelser som omger oss.
Och ja, jag har arbetat på detta sätt under ganska lång tid. Ett exempel är min senaste pjäs, Yesterday’s Encounter (premiär 2024, Theater Freiburg) Här utgick jag från en verklig rättegång som jag följde noga under många månader. Det var den första rättegång i världen, där en högt uppsatt underrättelseofficer avhoppad från Assadregimen i Syrien åtalades i ett annat land – i Koblenz, Tyskland – för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. I pjäsen valde jag att avvika från de exakta detaljerna i rättegången. Jag blandade verkliga händelser med helt påhittade, för att kunna belysa djupare frågor om rättvisans innebörd och om kampen om narrativen. Vem kan äga sanningen när människor försöker bevisa händelser som inträffade i ett avlägset förflutet, på en plats som nu är oåtkomlig?
I Fear drevs jag från början – redan innan jag bestämde mig för den slutgiltiga handlingen – av en önskan att utforska högerpopulismens snabba ökning globalt, i synnerhet i Europa, och särskilt sedan jag flyttade till Tyskland 2016. Under de senaste åren har jag sett hur den allmänna stämningen snabbt och stadigt har förändrats när det gäller migration och asyl, och hur klyftan mellan värdsamhällena och de nyanlända har vuxit. Med denna klyfta har känslor av ömsesidig rädsla och oro ökat – liksom ilska och rasism.
Särskilt förbryllande är hur fler och fler börjat normalisera en diskriminerande och rasistisk retorik och praxis – fast dessa personer inte egentligen identifierar sig ideologiskt med extremhögerns tankesätt. Idag är den fientliga diskursen mot migranter och flyktingar inte längre förbehållen de traditionella extremhögerpartierna.
Det alarmerande är att vi i en sådan spänd atmosfär hamnar i konkurrerande berättelser om ”sanningen” som får oss att kasta anklagelser mot varandra och dra absoluta slutsatser inom våra olika ekokammare – särskilt på sociala medier. Detta ger oss en falsk känsla av att alltid ha rätt och leder bara till mer verbalt och så småningom fysiskt våld.
Medan jag letade efter en händelse som kunde sammanfatta detta fenomen och fungera som kärnan i en teaterberättelse inträffade den tragiska skottlossningen på Örebro skola i Sverige. Detaljerna kring attacken var fasansfulla, men det som engagerade mig mest var diskussionerna som följde efter brottet – oavsett vilka slutsatser utredningen senare kom fram till. Detta förde mig tillbaka till frågan: Hur har en rasistisk och diskriminerande retorik kunnat bli en normalised diskurs i stora delar av samhället? Och vart kan hatet – som i grunden drivs av vår rädsla för varandra – leda oss?
Det var också härifrån jag började reflektera över fenomenet skolskjutningar. Vilka är de direkta och indirekta motiven bakom dessa alltmer frekventa brott? Vilket individuellt och kollektivt ansvar har vi för att de inträffar? Och kan vi alltid tydligt skilja mellan de två?
Örebro-incidenten var inte den enda jag fokuserade på. Jag tittade tillbaka på andra fall i Sverige och på andra platser runt om i världen, utförda av olika gärningsmän med varierande – och ibland fortfarande okända – motiv. Medan jag skrev pjäsen inträffade andra tragiska incidenter, såsom skottdramat i en skola i Graz, Österrike.
Så Fear är inte en pjäs om en enskild händelse. Det är snarare en pjäs som utgår från verkliga händelser, men som medvetet blandar dem med fiktion – så att berättelsen kan förbli flytande och bättre utforska våra frågor.
Du har kallats ”en viktig historieskrivare” om specifika syriska erfarenheter. Hur har det varit för dig att skriva Fear, om svenska händelser och för en svensk teater och publik?
— Fear är den första pjäsen sedan 2011 som inte huvudsakligen kretsar kring en syrisk historia eller syriska karaktärer. Det betyder inte att mina tidigare pjäser bara var ”syriska” eller gjorda exklusivt för en syrisk publik – eller för någon specifik publik, för den delen. Tvärtom, även om dessa pjäser var djupt kopplade till den komplexa och smärtsamma syriska verkligheten, tror jag att dess teman överskred snäva geografiska eller politiska gränser. De ville engagera publiken med frågor om mänskliga, politiska och sociala dilemman som berör oss alla.
Jag har alltid varit benägen att se Syrien, krossat under tyngden av Assads totalitära regim och sedan sönderslitet av ett inbördeskrig muterat till en brutal, proxy-driven konflikt, som en del av vår samtida värld. En spegel som reflekterar den politiska och moraliska kollaps som vi kollektivt genomlever idag – inte som en isolerad ö bortom resten av världen. Jag tror att vi alla, nu mer än någonsin, står inför stora kriser som skakar oss i grunden. En snabb blick på tillståndet i världen omkring oss räcker för att inse att vi tyvärr lever i en mycket mörk tid.
Med det sagt är jag fullt medveten om att teaterberättelser ofta utspelar sig i en specifik tid och plats, särskilt om de är baserade på verkliga händelser. Och jag har inte bott i Sverige och kan verkligen inte påstå mig vara någon expert på svenska inrikesfrågor. Men denna epistemiska utmaning var värdefull för mig, då den fick mig att skriva utifrån en bredare horisont. Även om händelserna i denna pjäs utan tvekan har betydelser som är djupt knutna till den aktuella svenska kontexten tror jag att de också inbjuder till reflektion över karaktärer och situationer som man kan stöta på på många olika platser i Europa idag.
Slutligen är jag nyfiken: Vad arbetar du på just nu och vet du redan nu vilken som blir din nästa teaterpjäs?
— Som vanligt funderar jag på många olika saker samtidigt. Jag önskar att jag var en mer organiserad person. Mitt huvud är fullt av idéer, men tyvärr kan jag inte förverkliga dem allihop – inte bara för att jag ibland tappar tron på vissa idéers betydelse efter att ha funderat på dem länge, utan också på grund av det ständiga dilemmat med att vara frilansskribent utan anknytning till någon särskild teater eller institution. Det innebär att det sällan finns någon klarhet om nästa steg, och inte heller någon garanti för kontinuitet under en viss tidsperiod.
Jag har en stark önskan att fortsätta samarbetet med mina kära vänner i livet och teatern – Omar och Bissane – som började för nästan tjugo år sedan. (Vårt första teaterprojekt tillsammans var när jag fortfarande var student vid Högskolan för dramatisk konst i Damaskus och Omar just hade tagit examen från samma skola.) Men produktionsförhållandena, och livet i sig, blir alltmer komplicerade. Liksom många syrier bor vi tre nu i olika länder, och både ekonomiska och logistiska utmaningar hindrar oss ofta från att förverkliga alla de projekt vi strävar efter.
Ett annat problem är att vi för närvarande ser en tydlig nedgång i stödet för teater, konst och kultur – nästan överallt i världen. Till detta kommer finansieringsagendorna, som i slutändan avgör vilka projekt som får stöd, och ibland står dessa agendor i konflikt med den typ av berättelser vi vill berätta – berättelser som inte alltid stämmer överens med rådande kulturella eller till och med politiska narrativ.
Men jag funderar ständigt på nya projekt. Till exempel finns temat sömnlöshet, som jag har funderat på ett tag. För mig känns sömnlöshet som bärare av en berättelse som i grunden är politisk, men samtidigt djupt universell i sin mänsklighet. På nätter när min egna sömnlöshet är särskilt intensiv och jag vandrar omkring långt in på morgonen, tänker jag ibland att i dagens värld är sömnlöshet ett naturligt tillstånd – inte ett undantag.
Det finns andra idéer som jag arbetar seriöst med, men jag kommer inte att avslöja dem ännu. Vem vet – kanske presenterar jag dem i Sverige en dag.
Jag har verkligen uppskattat att arbeta med denna pjäs tillsammans med Backa Teater, trots att ämnet är svårt. Detta var min första erfarenhet av att arbeta i Sverige, och jag hoppas verkligen att det inte blir den sista.
Foto: Maurice Weiss
