Sex skådespelare från olika länder ingår i ensemblen för Unrecognized. Från Göteborgs Stadsteater medverkar Maria Salomaa. Här berättar hon om en del av sina upplevelser fram till premiären i Skopje.
Några veckor in i repperioden steker solen fortfarande Balkanhalvön. Den står lägre, dagarna är något kortare men det hindrar inte temperaturen i Skopje från att krypa upp mot 35 gradersstrecket från strax efter 10 på förmiddagen. Det har blivit vardag för mig och kollegan jag delar lägenhet med att vakna till minareternas utrop vid 5.15, somna om för att väckas igen vid 5.45 av följande utrop. Skulle man då somna om igen börjar kyrkklockorna slå vid 7 snåret. Vi behöver helt enkelt inte ställa väckarklockan, vilket är bekvämt. Det sköter de religiösa samfunden om.
På den albanska teatern har arbetet fördjupats. Metoden vi utgår ifrån kallas devising, d.v.s. vi utgår inte från ett färdigt material, tvärtom. Vi skapar ett material utifrån olika teman, i detta fall med utgångspunkt i en variant av Ifigenia myten i Euripides tolkning. Till saken hör att just den Ifigenia vi ägnar oss åt inte hann avslutas av författaren själv, han dog innan pjäsen var klar. En annan författare, förmodligen Euripides son slutförde arbetet vilket är tydligt till och med för ett otränat öga. Det finns ett hack och efter hacket en surrealistisk intrig. I denna version har hon räddats av gudinnan Artemis i själva dödsögonblicket genom att ersättas med en get och förts bort till ett mytiskt land som de forna grekerna kallade Tauris. Det kan låta långt sökt för en som inte är införstådd i det antika Greklands geografiska förutsättningar. Kort sagt är platsen dit flickan förts långt från händelsernas centrum; läs Argos, dagens Aten. I vår tid heter platsen Krim.
Berättelserna avlöser varandra i vårt sökande efter material kring offer, motstånd och förtryck. Vi behöver inte rota särskilt många generationer tillbaka för att hitta de mest smärtsamma situationer. Alla får inte plats i det som ska landa i en och en halv timme teater. I alla släktled finns berättelserna om krig; inbördeskrig, krig med Sovjet, krig med Ryssland, krig med Serbien. Vissa krig ligger längre bort i tiden men minnet lever kvar, andra ligger närmare i tid och är inte helt bearbetade, kanske aldrig kommer bli det och ett pågår just nu. Min ukrainska kollega har lämnat Kiev för att få vara någonstans där hon inte hela tiden behöver lyfta blicken mot skyn för att se vad slags fanstyg det finns i luften. Hon vill bara ha lugn och tystnad. Inte gå ut, bara vara i fred. “Jag var inte sådan förut!” Hon är jämnårig med mig, uppväxt i Sovjet, modersmålet är ryska. När Sovjet föll var hon ett barn, Katya blev så småningom en älskad komedienne i sitt land.
Och från krig kommer vi in på propaganda. Om i vilka syften verkligheten manipuleras och vem det gynnar. Det kan tyckas vara självklarheter för de av oss som ändå kan räkna oss leva i demokratier med yttrandefrihet. Ändå slås jag av det obegripliga i att något så genomgripande kan få fäste i samhällen. Att det överhuvudtaget är möjligt att miljoner och återigen miljoner väljer att acceptera ett narrativ som kommer direkt från maktens korridorer. Förmodligen vill de människorna också bara ha lugn och ro. Om man accepterar att oppositionen tystas måste det ju grunda sig i att man inte är beredd att rucka på sin egen relativa bekvämlighet? För att ta bladet från mun innebär en knöligare vardag med repressalier?
“Have you heard about Artek” frågar regissören och det enda som kommer upp i mitt inre är minimalistisk design modell Aalto. Jag anar att jag är på fel spår och mycket riktigt åsyftas något annat; ett sommarläger för välartade sovjetiska barn. Välartade, välförtjänta pionjärer, som de kallades, sändes till Krimhalvön för rekreation under sommarhalvåret. Vi får se ett utsnitt ur en propagandafilm från 30 talet, då Stalins utrensningar eskalerade, som får mig att tänka på Sound of music. Allt är mycket ljust och glatt. En prydlig rad av barn på en badstrand, ligger på jämna avstånd från varandra på likadana randiga handdukar, övervakade av en läkare som ordinerat solbad. Läkaren har en visselpipa som en annan Kapten von Trapp och blåser i den som signal för att barnen ska vända på sig. Ytterligare en visselsignal och alla barnen ska ut i vattnet för ett stärkande bad i Svarta havet. Vattnet glittrar, barnen tjoar och tjimmar. Klipp till en närbild av rundkindad åttaåring som får lära sig vapenhantering. Därpå en vid bild där man ser att många barn får lära sig hantera en kalasnikov. Följande bild; barn i olika åldrar uppställda i formationer – de sjunger. De sjunger att det är så bra för att deras ledare är Stalin osv.
Det visar sig att Katya varit där som barn. Hon dansade folkdans och hennes lilla trupp ansågs förtjänta av detta sommarläger. Hon bekräftar det vi ser på bilderna; det som förväntades av barnen var glädje, lycka och framåtanda. Andra känslouttryck hörde inte hemma i Artek miljön. “Alla log, från morgon till kväll!” Hon berättar om en glad sommar. “Längtade ni inte hem?” undrar vi. “Nej, om man fick komma dit fick man vara med sina vänner hela dagen!” Det är uppenbart att det ur hennes perspektiv var en positiv upplevelse; dels att få vara utvald och dels att få komma till denna plats vars betydelse uppenbarligen var stor för Sovjetinvånarna. Finns det något som Katya är beredd att kritisera såhär i efterhand? Hon tänker efter en stund och säger sedan; “Vi fick näringsriktig mat tre gånger om dagen!” men gröten som serverades på morgonen var så stel att de lekte med den innan de åt upp den. “Vi vände upp och ner på fatet och gröten satt kvar! Så hård var den.” hon skrattar. Varje morgon gjorde barnen detta, till mattanternas förtret. Babushkorna hade en uppfostrande funktion i och med att barnen befann sig långt ifrån skolor och hem. “Vi kallade den för kosmisk kasha* för den påminde oss om UFOn, flygande tefat! Och vi skrattade!”
*kasha är gröt på ryska.
27.9.2026 Skopje
