Här sitter jag i en av logerna och tänker på Karl Gerhard. Inte bara för att det snart är dags för föreställning utan också för att lukten av gammalt puder, svett och utsikten mot Lorensbergsteatern – ger en behaglig känsla av något handfast, något praktiskt. För det är fortfarande så att en del av skådespelarens praktik utspelar sig här i logeutrymmet, att medelst mask och kostym, förvandla sig till någon som vi andra ska titta på.
Så här skrev han själv om att sitta i sminklogen: ”Att sätta sig ned vid sminkspegeln iförd sminkrock, helst en flottig använd en – och börja breda hudfärg över dragen ger en känsla av hem. Ett annat hem än verkligheten erbjuder. En sköld mot den fientliga omvärlden.”
Den fientliga omvärlden? Jag tittar ut över gatan. Vad var det för en stad Karl Gerhard besökte när han år efter år kom till Göteborg med sina revyer? För det gjorde han. Därför är det inte mer än rätt att Irena Kraus pjäs efter att ha haft urpremiär i Stockholm 2014, nu sätts upp i Göteborg. Av Eva Bergman - också det kongenialt – för vem har som hon utforskat blandningen mellan teater och artisteri, mellan njutningsfull underhållning och angeläget berättande. Den här uppsättningen frossar skenbart i teaternostalgi. Fyrtiotalet är en tid fylld av vackra masker. Långt borta är evenmangsstaden Göteborg med sina jättearrangemang, här kan en ensam revymakare ta beslutet att sätta hela utrikesdepartentet på det hala, här kan en premiär och valet att sjunga en kuplett vara ett hot mot relationerna till Europas mäktigaste och farligaste regim. Nazityskland.
Och så var det också, det var vad som hände. Det var tider det. Skrämmande tider.
När Karl Gerhard var 17 år hade han redan bestämt sig för att bli skådespelare. Att han var intresserad av förklädnader är ett understatement. Murläggarsonen från Östermalm i Stockholm, har själv beskrivit hur han hanterade sorgen efter sin mors tidiga bortgång, genom att kvällen efter jordfästningen klä ut sig till kvinna. Han hade nämligen i en skolföreställning deklamerat August Blanches dikt Den gamla aktrisen iklädd krinolin och nu fick han användning för den kostymen och för korkskruvslocksperuken som hade blivit kvar på vinden. Han gick utklädd ut i festnatten. Han ville uppleva ett brusande folkliv – men det fick man inte göra i sorgkläder.
Så har han berättat det. Och så kom den STRÄNGE FADERN, murläggaren, senare på kvällen för att skälla på sina söner: De skrattade! Skrattade högt samma kväll som deras mor hade jordfästs! Och ja, de skrattade åt sin utklädde brorsa, som hade kommit hem igen och satt hopsjunken på en stol i hallen - inte alls på särskilt gott humör. Som historien berättas började fadern sin utskällning, men tystnade sen och backade artigt ut, lyfte på hatten, för den främmande unga damen.
Hejdå morsan! Lurad, farsan! Så blir en berättelse om sorg och förlust i unga år, istället till något av en triumf.
Karl Gerhard trivs inte i läroverket, men hänger gärna vid sceningången på den till skolbyggnaden närliggande Östermalmsteatern. Han pantsätter sina kläder och tar teaterlektioner. Han lär känna Gösta Ekman, inte den yngre, utan den äldre, de två spelar amatörteater ihop.
Han hoppar av skolan, den stränge fadersgestalten fördömer som sig bör, han ger sig ut på turne med en gammal berömd skådespelerska Anna Lisa Whasser, han spelar pastor Manders i Ibsens Gengångare – han är 17 år! - maskerar sig till femtioåring. Enligt den tidens estetik bar han alltså lösmustacher, lösögonbryn, gråhårsperuk och en hel del målade rynkor.
I slutet av tiotalet skriver han sina första revyer. När vi möter uppsättningens Karl Gerhard i juni 1940 är han en uppburen revyförfattare och en älskad artist. Stockholm och Göteborg väntar på hans årliga revyer. Han har hittat sin roll, han är inte skådespelare, han är revymakare, satiriker, underhållare, artist.
Historien om Zarah Leander är i pjäsen koncentrerad, men utanför fiktionen började hon sin bana som primadonna hos Gerhard under tidigt trettiotal och Karl Gerhards kuplett I skuggan av en stövel, sjöng hon redan 1934, det var en politisk kuplett, starkt kritisk till antisemitism och judeförföljelserna i Tyskland. Den nämnde flera kulturpersoner som på grund av sin judiska börd hade tvingats fly gå i landsflykt –Albert Einstein, Max Reinhardt regissören och skådespelerskan Elisabeth Bergner.
Zarah själv åkte motsatt väg, hon lämnade några år senare Sverige för att bli stjärna hos det tyska filmbolaget UFA. Hon var gjorde ett tiotal filmer och blev idol med många beundrare bland högt uppsatta partimedlemmar i nazistpartiet. Bl a Joseph Goebbels, propagandeministern. Under tiden, och nu är vi framme vid 1940, hade Karl Gerhard premiär på revyn Gullregn och sjöng om en nazistanstruken överklass och om samlingsregeringens eftergifter, som tillät de sk tysktågen att transportera soldater och även vapen via Sverige, till och från det ockuperade Norge. Det var, sjöng Karl Gerhard med drypande sarkasm, en högst neutral politik.
Irena Kraus pjäs och Eva Bergmans uppsättning vill påminna om det sammansatta, det sammansatta i en artist, som i en tid när ingen vet hur andra världskriget ska sluta, ser det som sin uppgift att förmedla beska sanningar. Och som samtidigt, när en annan artist, som agerat stjärna åt just den mäktiga regim han i tidigt skede tagit risken och har haft modet att förkasta, när hon återvänder till Sverige och inte får några jobb, då är det han som tar sig an att försöka upprätta henne.
Här gläntas också på logedörren, för att fånga en skymt av den private Karl Gerhard, han som levde i ett långt förhållande tillsammans med sin sekreterare Göthe Eriksson och i flera äktenskap, och hade flera barn, eventuellt bortglömda, eventuellt kärleksfullt omhändertagna och han som tillät sig många förälskelser, tillfälliga förbindelser.
Den skrivande Karl Gerhard undvek på sätt och vis att låta sitt eget privatliv exponeras. Hans humor och skärpa tvingade fram iakttagelser om omgivningen som ofta måste ha svidit. Från 1931 till 1964 gav han ut fem memoarböcker, formen var underhållande, men inte avslöjande. Men, precis som i hans revyer, erbjöd alla dråpliga anekdoter ur teaterlivet, alla rollspel och verbala spetsfundigheter, all denna kärlek till artisteriet och varför inte verklighetsflykten, också publiken att ta sig en ordentlig titt på sig själva i spegeln.
Jag tänker på historien om moderns jordfästning och om faderns fantasilöshet. Om jag inte går med på att det är en anekdot, om jag inte följer med ut i den gnistrande, brusande festnatten, utan byter genre, stannar kvar där i lägenheten och sorgen och funderar inom realismens mer noggranna gråskala.
Kan det verkligen ha gått till på det där sättet. Skulle inte Karl Gerhards pappa – även om det nu var helt otänkbart för honom att känna igen sonen förklädd till ung dam – åtminstone ha hejdat sig och undrat vad hon gjorde där? Den där unga damen? I hans hall? Mitt i natten?
Genrebyte låter sig inte göras! För det var inte det som skulle berättas. Det som skulle berättas var att sorgen kan vara en drivkraft till lustfylld glädje även om det enligt konventionen kan verka högst olämpligt. Att naken såkallad sanning och maskerad såkallad lögn existerar sida vid sida och att den som inte inser det går miste om en hel del som är roligt i livet.
