Dualismen mellan den vilda naturen och den kultiverade civilisationen är ett återkommande tema i människans historia. Det tycks vara en oupplöslig knut - människan strävar mot trygghet och ordning samtidigt som hon lockas, och kanske behöver, det okontrollerbara och djuriska.
Motsatsförhållandet var en grundtanke i Upplysningens och humanismens gryning, då människan skulle lämna den grymma medeltiden genom att domesticera naturen och sätta människan främst. Berättelsen om Robinson Crusoe av Daniel Defoe är en historia om hur orörd natur blir lagbunden ordning, med människan som bokstavligen ensam kung. Och under industrialiseringen får förhållandet ytterligare laddning då samhället snabbt förändras från naturbundet bondesamhälle till modernt stadsliv. Det märktes inte minst i fascinationen för vampyrer och andra halvmänniskor i böcker som Dracula av Bram Stoker och Frankenstein av Mary Shelley. Och i romanen Dr Jekyll och Mr Hyde från 1886 skildrar Robert Louis Stevenson den dubbla naturen inom människan genom mannen som uppträder som den belevade Dr Jekyll på dagarna och den djuriskt våldsamme Mr Hyde under nätterna.
Men relationen mellan de två värdena består inte enbart av att naturen är ond och kulturen är god. Vi ska komma ihåg att bibelns Adam äter just av kunskapens frukt innan han utvisas tillsammans med Eva från Edens lustgård, där de fått ströva fritt i just naturen. Och även myten om Kaspar Hauser rymmer variationer på temat i båda riktningar. När han dyker upp i Nürnberg i Tyskland 1823 blir han genast en celebritet och ett studieobjekt för dåtidens vetenskapsmän. Kaspar påstår sig nämligen ha växt upp i en källare, isolerad från mänskligheten, och kan varken prata eller läsa och skriva. Han sätts i skola för att man ska kunna observera processen från naturbarn till upplyst människa, något som slutar med att han dör av ett knivhugg i hjärtat. Troligtvis orsakat av honom själv i syfte att sprida ännu större uppmärksamhet kring sin person. Och i Peter Handkes pjäs Kaspar från 1967 faller han i galenskap efter att ha tappat kontakten med verkligheten på grund av sitt nyvunna språk. Idén om naturen rymmer också tankar om äkthet och oskuldsfullhet, precis som civilisationen kan utöva våld genom sitt krav på rationalitet och disciplin.
Även karaktären Mowgli från Rudyard Kiplings roman Djungelboken kämpar med förhållandet mellan natur och kultur. Han tappas bort av sina föräldrar i djungeln och växer upp med en flock vargar, men lockas till mänskobyn efter att ha siktats av skogsvaktare. Valet står mellan friheten och bekymmerslösheten i djungeln och ordningen och meningsfullheten i mänskobyn. Det är ingen slump att Kipling placerade historien om Mowgli i just Indien. Under kolonialismen användes idén om det vilda kontra det civiliserade som en förevändning för Europa att exploatera stora delar av världen. ”White mans burden” var en tankefigur där den vite mannen förväntades sprida ljus över världens mörka hörn, främst symboliserat av Afrika – mörkrets hjärta. Ordningen befästes genom rasteorier som då sågs som vetenskap men som vi idag anser vara nonsens. Liksom alla idéer är tanken om naturen kontra kulturen ideologiskt skapad och möjlig att utnyttja i maktsyften.
Men trots det lever temat vidare idag, och kanske även med förnyad kraft. Med jämna mellanrum ser vi löpsedlar om upphittade barn som växt upp med hundar i Ukraina eller med apor i Burma, och 2015 kom filmen The Wolfpack, som skildrar en grupp syskon som möter världen efter att liksom Kaspar Hauser och Mowgli levt åtskilda från civilisationen. Och temat med vampyrer och varulvar verkar vara mer populärt än nånsin, med tv-serier som Buffy the Vampire Slayer och Blood. För att inte tala om idén om att olika folkgrupper är mer brutala eller civiliserade än andra, när till exempel Sverigedemokraterna hetsar mot invandrare och flyktingar. Dualiteter är alltid förenklingar av verkligheten – det är ett sätt att ordna snarare än att beskriva den – och i tider av social oro tycks vi ha ett behov att göra verkligheten enklare än vad den egentligen är.
I föreställningen Motherdog, i regi av Hans Van den Broeck och med text av honom själv, Max Bolotin och Sara Tuss Efrik, skildras en grupp människohundar som lever i utkanten av en större stad. De lever i flock, jagar mat för dagen och försöker att undvika människorna som hotar deras tillvaro. Socialarbetaren Sadie försöker fånga upp den unge Happy som rymt från sina föräldrar medan polisen Parker ständigt hotar och trakasserar flocken med våld. Men precis som i tidigare skildringar på temat så utövar det vilda också en lockelse, genom den ensamme Harvey som söker efter en mer genuin tillvaro bortom det ensamma livet i husvagnen. Men tillskillnad från i fallet med Robinson Crusoe, Djungelboken och Kaspar Hauser så är jag inte säker på att valet nödvändigtvis står mellan natur och kultur, i denna dansanta och poetiska föreställning där det i mycket är upp till var och en att tolka skeendet.
I och med den globala uppvärmningen och de tilltagande miljökatastroferna så är det fler och fler som har börjat ifrågasätta människans relation till naturen i västerlandet. Inom den filosofiska inriktningen som kallas för posthumanismen kritiserar man just Upplysningens idé om att människan är överordnad naturen och djuren. De menar att människans relation till andra arter bygger på ojämlikhet, ungefär som vi idag ser på kolonialismen som en exploatering av andra kulturer. Hur skulle en värld bortom ett motsatsförhållande mellan natur och människa kunna se ut?
Kanske finner vi svaret nånstans bland de ylande människohundarna i Motherdog.
