En introduktion till föreställningen Mr. Burns av dramaturg Sisela Lindblom. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 11 minuter.
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Mr. Burns kom till när dramatikern Anne Washburn fick en beställning från ett teaterkompani i New York – att skriva något direkt för dem. Hon ville då pröva ett uppslag som hon länge hade funderat över, nämligen att ta ett populärkulturellt motiv (t ex en välkänd teveserie) och dra det genom en civilisations fall, för att se vad som blev kvar av berättelsen och hur den förändrades.
Så här säger Washburn själv: ”Jag ville skriva något utifrån en populär teveserie, det hängde delvis ihop med att jag tänkte på de antika pjäsförfattarna. Jag vet att det låter högtravande och pompöst, men jag tänkte på vad det skulle innebära att befinna sig i en sådan kultur, som i antikens Grekland, där det fanns historier som återberättades om och om igen och som publiken redan kände till.”
Valet föll på The Simpsons, den tecknade serien som i decennier häcklat och berättat onda sagor om staden Springfield – och om USA – och fram växte en historia i tre akter – en post-elektrisk pjäs – som utspelar sig i ett strömlöst USA.
Sedan pjäsen haft sin urpremiär har den spelats på en mängd olika teatrar i USA samt på Almeida i London. Den tar upp ämnen som kanske ligger bortträngda i medvetandets mörker – eller påtagligt nära – för att de skrämmer skiten ur oss. Detta med radioaktiv strålning och det tidsperspektiv som nedbrytningen av kärnavfall ställer oss inför – först om hundratusen år slutar det att vara livsfarligt för oss människor – i skrivande stund har USA 94 aktiva kärnreaktorer inhysta i 56 kärnkraftverk.
Men det är alltid teatern och dess uttryck som Washburn talar om när hon närmar sig sina pjäser. Den tydligaste åsikten jag hört henne uttala i intervjuer är i en panel på Almeida Theatre i London, då får jag veta att hon inte gillar Cola Light, vilket kan vara roligt att veta inför kvällens föreställning.
Det var i ett samtal om hennes pjäs Shipwreck som uruppfördes på Almeida Theatre 2019 i regi av Rupert Goold – och jag gör en lite utvikning nu – för den pjäsen är också intressant och säger något om det specifika med hennes pjäser.
Shipwreck – som ju betyder skeppsbrott – var en pjäs som handlar om USA:s väljarkår och Donald Trumps presidentskap.
Uppsättningen i London 2019 var en av de mer nyskapande jag sett på senare år – låt oss kalla det konventionellt, anglosaxiskt berättande – textdrivet, med tydliga situationer och underhållande dialog – men nyskapande i sin ambition – att använda teaterns föreställningsförmåga – theatre as an imaginative act, för att skärskåda fenomenet Trump. På vilket sätt, jo, framför allt fick publiken i vissa partier möta en slags fantasins Trump, som på scenen framställdes som – ja, just så som den verklige Trump framställde sig själv sin retorik. Vi fick alltså se honom som en slags superhjälte, omgiven av ett skimmer, och som en mäktig kejsare. Dessa smått fantastiska scener varvades med ett sällskap insnöade (bokstavligt talat) övre medelklassamerikaner, som diskuterar inrikespolitik och matinköp. Så de konflikter som blev synliga fick publiken erfara själva. Jag tror att många upplevde att just vad det gällde Trump, hade dikten (eller satiren) svårt att överträffa verkligheten. Jag skulle säga att Washburns pjäs tog sig an just den frågan, och det blev därför angeläget att se teateruppsättningen, snarare än att titta på ännu ett Youtube-klipp med Trump själv.
På ett liknande sätt tycker jag att Washburn tar sig an apokalypsen, den skrämmande framtiden och behovet av muntliga berättelser – vilket kanske egentligen är det allra viktigaste motivet i Mr. Burns – vid sidan av The Simpsons förstås… Hon vänder och vrider på saker och tar konsekvensen av en idé som kanske kunde ha slutat som ett roligt uppslag. (Tänk om en stor katastrof inträffade så att alla böcker och filmer försvann och så blev The Simpsons självaste urdramat i stället för de antika dramerna, ja, vad kul, men vem orkar skriva en hel pjäs om det? Washburn orkar.)
Hon har också skrivit en pjäs som utspelar sig i headseten hos den tekniska personalen på en teater, alltså de som pratar med varandra medan föreställningen pågår om det som på teatern kallas passningar: ljus och ljudmoment som ska på ett visst ställe, kostym och maskbyten som ska tajmas, dekor som ska in och ut, skådespelare som ska få ett tecken till att göra entré eller hjälp med att snabbt byte, ridån om det är en sådan som ska dras, publikljus i salongen som ska ner eller upp, ja, hela det komplicerade arbetet som tekniken och scenteamet utför, och som arbetats fram innan premiär under ledning av regissören och tillsammans med ensemblen i ett mödosamt och intrikat nät.
Washburn har skrivit en pjäs, The internationalist, om att befinna sig i ett annat land och inte förstå språket och först uppleva det som en romantisk förhöjning och sen som ett våldsamt hot.
Och ingen av dessa pjäser bärs enligt mig av den roliga idén, eller av det träffsäkra uppfångandet av samtidens aktualiteter – utan av noggrannheten och komplexiteten i hur det hela genomförs, både i den dramatiska texten – och som ett teaterns formexperiment.
Inte undra på att regissören Nora Nilsson och hennes skickliga konstnärliga team, både inspireras, förälskar sig i och utmanas av Washburns material. Och att den fantastiska ensemblen Mia Höglund-Melin, Victoria Olmarker, Fredrik Evers, Caroline Söderström, Mattias Nordkvist, Karin De Frumerie och Daniel Nyström bokstavligt talat jobbar för högtryck. Hela sista akten är genomkomponerad musikteater med stämsång, dessutom. Pjäsen kräver en viss anpassning till noga angivna förutsättningar av sina uttolkare. Bara detta att scenen ska föreställa post-elektrisk – egentligen borde det ju finnas en massa solcellsdriven teknik kvar även om all ström har förvunnit, mumlar ljussättaren Sofie Gynning Högbom … ”det tänkte jag på när vi började med det här”. Scenografen och kostymören Julia Przedmojska arbetar i lager på lager av fiktioner (och med fullt av visuella referenser) hon placerar oss till fots som överlevare i USA men också på en scen. Och Nora Nilsson får göra bruk av både sin lyhörda fingertoppskänsla för dialogens rytm och rollernas psykologi och för sin sceniska lekfullhet och visuella skärpa.
En efter-katastrofen historia, kanske, ja, men också en lovsång till teaterns förmåga att berätta – och att ta sig an de riktigt svåra frågorna – och att underhålla. Eller vad tycker ni?
