Den livsviktiga skogen

I Sverige har skogen brukats flitigt, redan långt innan den industriella revolutionens genomslag. Det är från skogen vi fått vår mat, ved att elda med och virke till våra hus och möbler. Redan år 1647 skrev Sveriges dåvarande rikskansler Axel Oxenstierna Sveriges första skogsordning, som idag skulle motsvara vår skogsvårdslag, för att en skulle börja hushålla med skogen som börjat försvinna runtom bruken.

På den tiden användes skogen främst för att tillgodose vårt inhemska behov av virke, men i takt med att industriella revolutionen tog fart ökade även efterfrågan på timmer i flera länder runtom i Europa. Sedan dess har skogen varit hårt ansatt av en rad olika aktörer vars intressen kommit att utgöra ett hot för många arters fortlevnad.

Skogen är hem åt tusentals djur, insekter, svampar och växter. I en välmående skog får träden gro, växa, bli gamla, dö och till sist förmultna. I de svenska skogarna lever över sextusen arter av död ved och i en skog som ständigt skövlas och brukas av människan får många av dessa arter det svårt att överleva. Aktörer inom skogsindustrin vill helst odla samma typ av träd på en areal för att underlätta arbetet vid avverkning. Denna typ av skog, så kallad produktionsskog, är betydligt sämre för den biologiska mångfalden då färre arter har möjlighet att leva där.

När träden växer tar de upp koldioxid via fotosyntesen och producerar samtidigt syre. Det är av denna anledning som regnskogen i bland annat Kongo och Amazonas benämnts som ”jordens lungor”. Naturskog, den skog i Sverige som är relativt fri från mänsklig påverkan, lagrar stora mängder kol i den levande vegetationen - i stammar, rotsystem och i skogsmarkerna. Dessa kolbindningsskogar hjälper till att hindra den globala uppvärmningen. Men när skogarna skövlas blir effekten motsatt, det släpps ut mer växthusgaser i atmosfären.