Fyra frågor till Michael Cocke, regissören bakom pjäsen 100 sånger.
Vad handlar 100 sånger om?
– 100 sånger handlar på ett plan om människorna på en tågstation en vardagsmorgon under drygt fyra minuter. Vart de är på väg just då, vad deras tankar är uppfyllda av och vad de lyssnar på för musik. Det är de sista minuterna i deras liv, men det vet de inte om. Men allt berättas av människorna när de är på andra sidan, i ögonblicket efter explosionen. De försöker förstå vad som hänt, det blir nästan lite thrillerartat när de försöker hitta vad som orsakade deras död.
Roland Schimmelpfennig har beskrivits som en av samtidens mest intressanta dramatiker. Hur skulle du beskriva honom för någon som inte känner till honom sen innan?
– Roland Schimmelpfennig leker med tiden och rummet. Han har ett unikt sätt att göra detta på – det går hisnande lätt. Även om pjäserna är ganska korta lyckas han på ett mänskligt sätt låta de små vardagliga händelserna möta de stora världshändelserna. I pjäsen Gyllene Draken kretsar hela handlingen kring en tand som dras ut ur munnen på en gäst på en kinesisk restaurang. Tanden far iväg genom luften och landar i en skål soppa som sen serveras två flygvärdinnor som precis landat efter en långflygning från Latinamerika. I 100 sånger sker allt under de fyra minuterna på tågstationen. Genom det lilla får vi syn på det stora.
Han litar helt till teaterns kraft och skådespelarnas förmåga att berätta och sätta publikens fantasi i rörelse.
Genom det lilla får vi syn på det stora
100 sånger är en pjäs som du själv beställde av Roland Schimmelpfennig när du var konstnärlig ledare på Örebro Länsteater. Vad var det du bad honom skriva?
– Hans pjäser är på samma gång lätta att förstå, och svåra att sätta upp. För publiken är det lätt att hänga med i en replik som ”fyra minuter tidigare, klockan 8:51 och polisen som har varit och hälsat på sin bror tänker, vi lyssnar bara på Deep Purple men varför pratar vi aldrig med varandra”. Men vi som jobbar med pjäsen får fundera på hur vi ska göra detta: det är båda ett tidshopp, ett berättande och en fråga i en mening. Ett väldigt roligt och svettigt arbete! När jag regisserade Gyllene Draken så fick jag lära mig så mycket om teaterns möjligheter – kan man skriva såhär? Erfarenheterna från det arbetet bär jag sen dess alltid med mig, i alla pjäser jag regisserar. Jag sa till honom att han fick skriva i princip vad han ville och jag sa ”du behöver inte göra det enkelt för oss. Jag är beredd att svettas”.
Hur man som människa ska förhålla sig till livet, döden och vår egen dödlighet är en fråga som vi alla tampas med. Vad hoppas du publiken kommer att ta med sig från salongen efter att ha sett 100 sånger?
– I 100 sånger kan man säga att det är de döda som berättar för oss om livet. Att det kanske är först när vi förlorar det, vårt enda liv, som vi inser hur fruktansvärt mycket det är värt. Kanske att man uppfylls av det, och så hoppas jag att man helt enkelt ska njuta av en unik teaterhändelse – att publiken blir lika uppfylld av det som händer i scenrummet som vi som jobbar med pjäsen blir varje dag.
