Jean-Paul Sartres debutpjäs Flugorna från 1942 bygger på den brutala myten om Orestes och Elektra som hämnas sin mördade far Agamemnon genom att döda sin mor Klytaimnestra och sin styvfar Aigisthos. Det är en av den grekiska mytologins centrala motiv, som ingår i en längre kedja av berättelser om släkten Atreus, som slungas in i en nedåtgående spiral av mord och hämnd. En berättelse som inte minst är känt från pjästrilogin Orestien av Aiskylos.
I Sartres version har perspektivet i historien dock förskjutits en aning. Sartre är ju vid sidan om sitt författarskap även känd som filosof och en av grundarna till existentialismen. Ett centralt begrepp inom existentialismen är frågan om människans frihet. Sartre menar att människan föds fri – det finns inga lagar eller gudar som bestämmer hur hon ska leva, människan måste själv forma sitt öde. Men det är en tung börda och leder obönhörligen till ångest.
När Orestes i pjäsens början återvänder till sin fädernestad är han en bildad yngling från Aten. Han har blivit bortlämnad som barn men har drivits tillbaka till Argos av längtan efter sig själv. Men guden Zeus ser Orestes som ett hot mot sin makt och försöker därför tvinga honom därifrån. I Sartres version av myten trotsar dock Orestes sin gud. I en stund av klarhet inser han att han är en fri människa som själv kan forma sitt öde. Men för att göra det måste han genomföra en handling – sin handling. Och det är där som blodet kommer in i berättelsen. Endast så kan Orestes äntligen bli sig själv.
Det är en text som får en att fundera över vilka val man gör, eller inte gör, i livet, tycker jag. Och jag tänker också att det är en pjäs med politiskt bärkraft, i tider av sviktande moraliskt omdöme. När Orestes trotsar Zeus så går han emot den allmänna ordningen i Argos. Vad är viktigt för mig? Och vad står jag upp för, när ingen annan gör det?
Men när Flugorna nu blir föreställning på Lilla scen så är det en uppsättning som också är mycket mer än bara sin text. Stunden, rummet och mötet med publiken - själva teaterhändelsen - är minst lika viktig, tänker jag. Regissören Angelina Stojcevska är känd för sin upplösta och eklektiska stil. Hon gick ut regilinjen på Konsthögskolan i Oslo för två år sedan och har redan hunnit vinna Oslopriset för årets scenkonst. Flugorna blir hennes debut i Sverige och hon har sagt att för henne är det viktigt att teater både är allvarligt och roligt. Och gärna på samma gång, så att man inte riktigt vet vad som är vad. Förvirring är för henne ett positivt ord.
Och tanken är att det ska vara lite av en klubbkänsla under de nästan tre och en halv timme som föreställningen varar. Publiken ska kunna komma och gå som den vill och köpa öl och vin när dom har lust. Denna mer upplösta relation mellan vad som händer på scenen och publiken i salongen tänker jag är viktig. Det öppnar upp för andra, kanske mer kreativa sätt, att se på scenkonst. Istället för att tvingas till koncentration och stillhet som åskådare erbjuds man möjligheten att tänka och associera kring det framställda.
Man är helt enkelt fri att hitta sin egen väg. Precis som i livet i övrigt, om man talar med Sartre.
Dramaturgiatet
