Kontrabasen

Tomas von Brömssen kopplar direkt greppet om publiken. Det blir halvannan timme i en existentiell gunga som dynamiskt svänger mellan skratt och allvar.

Han håller hov och demonstrerar sitt instrument för publiken, överdriver dess (och i förlängningen sin egen) betydelse i orkesterdiket, som en nidbild av alla förståsigpåare och mansplainers.

... han svänger. Süskinds text svänger, den är i sanning musikalisk i sin rytm. Och von Brömssen motsvarar till fullo musikaliteten i orden, i textens spännvidd från ödmjukhet till förhävelse, från nedstämdhet till kärlekslängtan.

"Ibland verkar det så enkelt med teatern: en lysande text, en känslig regi, ett briljant skådespeleri och magi uppstår. Och låt det omgående bli sagt att detta är just vad som är för handen ...

Tomas von Brömssen briljerar i gestaltningen av kontrabasisten, som pendlar mellan storhetsvansinne och självtvivel.

Han (Tomas von Brömssen) har under åren avsatt en lång rad oförglömliga rollgestaltningar och folkkära succéer i olika genrer. Här bjuder han på ännu ett mästarprov.

... det är mycket sevärt.

... Bergman nöjer sig inte med kontrabasen utan låter den arme mannens hela känslokaos ta varierad musikalisk form. Det är så sofistikerat och snyggt gjort av de sex musikerna ...

”Kontrabasen” är ingen lång pjäs, allt är över på nittio minuter. Nittio minuter som rymmer ett liv.

Diskret närvarande är musikerna hela tiden medaktörer som fångar upp textens olika stämningar och låter dem blomma ut.

Till sist känner vi med berättaren och hans längtan, vilket måste betecknas som en enastående prestation av Tomas von Brömssen. Märks hur noggrant han tagit in rollen och utmaningen att som ensam skådespelare äga scenen.

Spelet inbjuder ofta till skratt, den direkta publikkontakten och tajmingen sviktar aldrig. Även sufflösen inkluderas. Men det är i svängningarna mellan känslolägena, i livet, som von Brömssen framför allt imponerar.