Stig Dagermans Skuggan av Mart

I år är det 70 år sedan Stig Dagermans pjäs Skuggan av Mart hade premiär på Dramaten i regi av Göran Gentele med Tora Teje och Per Oscarsson i rollerna som mor och son. Skuggan av Mart är Stigs mest spelade och översatta och drama. Själv såg jag den för första gången 2004, på La Cartoucherie i Paris i regi av Jacques Osinski. Han hade i sin tolkning valt att koncentrera sig på den psykologiska kampen mellan mor och son.

Den unga människa som inspirerade Stigs pjäs hade han som 24-åring mött i Paris 1947. Egentligen skulle Stig skriva en bok om efterkrigstidens Frankrike, Franskvår, en efterföljare till succéen Tysk höst. Men det ville sig inte. Stigs franska var inget vidare, och han kom också snabbt underfund med att fransmännen ville hålla tyst om vad de gjort, eller inte gjort, under Nazi-ockupationen. Undfallenhet och medlöperi var inga ämnen att luftas offentligt.

Stig får oväntat material när han träffar författarinnan och judiska flyktingen Etta Federn – nu åldrad och sjuk. Hon berättar om sin hjältemodige son Jean, som skjutits bara två veckor innan befrielsen, när han som ledare inom den franska motståndsrörelsen fallit i händerna på franska nazister. “Capitaine Jean in memoriam” blir en artikel I Expressen där Stig också hyllar Ettas motståndsinsatser under ockupationen.

Men Etta ger också upphov till en annan berättelse. En som träffar Stig rakt i solar plexus, fullständigt tar honom i besittning, och inte blir kvitt förrän han efter två intensiva veckor fått Skuggan av Mart på pränt.

Den sätter Ettas andre och yngre son i centrum. Den ängslige, nördige unge mannen som lever i sin brors hjältemodiga skugga. Den son som hans mor inte kan identifiera sig med och fördra. Stig är själv ingen fysiskt stark man, inget soldatämne. Pennan är hans vapen. Han ser sig själv i den veke och avvisade sonen. Precis som han alltid identifierat sig med de svaga och utstötta. De som saknar röst.

I sin pjäs, sätter Stig förhållandet mellan mor och son i ett politiskt perspektiv som kritiskt reflekterar efterkrigstidens Frankrike. Modern är en välsituerad borgarkvinna som döljer en skamfylld sanning: att de under kriget levt på pengar från en vapenfabrik som försett tyska krigsmakten. Hennes hjältemodige son Mart, som offrat sitt liv för Frankrike, spelar en central roll för hennes återupprättelse. Den franska härskarklassens opportunistiska hyllningskör för motståndsrörelsen och dess hjältar efter befrielsen, var ämnad att skymma skamfyllda sanningar och bibehålla status quo.

Ettas yngre son - glasögonprydd, “omanlig och ful” - blir i Stigs version en motståndsman i Jean-Paul Sartres anda: en modig sanningssägare som avslöjar hyckleriet. Självklart måste han stoppas och sanningen måste till varje pris sopas under mattan. I Skuggan av Mart kan sanningssägaren – den yngre brodern - inte ensam hålla stånd och han går till slut under.

När Folkteatern i Gävleborg år 1994 satte upp sin uppskattade version av Skuggan av Mart var det just det politiska budskapet i pjäsen som drog.

Temat som för oss var centralt var kampen mot förtryck. Vi hade läst den norske filosofen Harald Ofstads Vårt förakt fõr svaghet om nazismens normer och värderingar och var intresserade av det faktum att mobbningsbeteenden är grundade på likartade värderingar som många av oss omedvetet bär på. Det finns ett nära samband mellan psykologi och politik, förklarade regissör Rolf Berlin.

Och nu föreligger här en ny pjäs av regissören och dramatikern Mattias Andersson, starkt inspirerad av Skuggan av Mart, därför att de ämnen Stig behandlade är alltid like aktuella. Jag väntar spänt på att få höra unga röster reflektera på Skuggorna av Mart, denna bearbetning av Stigs text - 70 år efter urpremiären av Stigs original på Dramaten, 73 år efter andra världskrigets slut. När vi står vid en annan historisk korsväg där strongmen marscherar och den enskilda människans mod, ansvar och ställningstagande testas.

Lo Dagerman