Little Amal är en 3,5 meter lång docka som i somras vandrade från turkisk-syriska gränsen genom nio länder. Hon befinner sig på flykt, sökande efter sin mamma och med hopp om att få börja skolan. Amal kommer från Syrien men hennes skapare är sydafrikanska Handspring Puppet Company.
Hedda Krausz Sjögren har nyligen varit verksam som svenskt kulturråd i Pretoria. Här skriver hon om scenkonsten i Sydafrika, från den för en svensk publik bekante allkonstnären William Kentridge till en yngre generation verksamma dramatiker, poeter, musiker och performance-konstnärer.
Hedda Krausz Sjögren är en mångsysslare i det svenska och internationella teaterrummet. Från början skådespelare, dramatiker och regissör, är hon numera verksam som skribent och producent. Bland många verk kan nämnas dokumentärpjäsen Seven (regi) samt dramatiseringen (med Jonas Jarl) av Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den hade urpremiär 2014 och framfördes senare i regi av Jenny Andreasson på Dramaten. Krausz Sjögren är också styrelseordförande i Unga Klaras ägarförening och Hiroshimapriset för kultur och fred, ledamot av Svensk-Isländska samarbetsfonden och medgrundare till Anordic, samt gästcurator för Bokmässan 2022.
/redaktionen
.
I somras färdades en docka till dockfots från turkisk-syriska gränsen genom nio länder mot Manchester i England. Little Amal, som dockan heter, är inte så liten. Hon är 3,5 meter lång och skapad av Handspring Puppet Company från Sydafrika. Amal, som betyder hopp på arabiska, är en syrisk flicka på flykt, sökande efter sin mamma och med hopp om att få börja skolan. Ungefär samtidigt som Little Amal äntligen kom fram till Manchester efter flera månaders vandring genom Europa där hon träffat artister, människorättsorganisationer och förstås barn av kött och blod, anlände ett uppmärksammat gästspel till Sverige. En av den moderna (scen)konstvärldens absolut största stjärnor, William Kentridge också han från Sydafrika, vars skapandekraft flödat in i olika konstarter och former, mötte svensk publik med de nya verken The Sybil och The Moment Has Gone.
Gästspelet, som var en samproduktion mellan bland andra produktionsbolaget The Office och Dramaten, rönte viss uppmärksamhet och hänförde publiken under tre fullsatta framträdanden och några samtal och så kallade performance lectures. Recensioner och artiklar refererade till ett rikt konstnärskap med politiska undertoner, Kentridges numera lätt igenkännbara kolteckningar och hans alter ego Soho Eckstein, till uppsättningar av Trollflöjten som blev ett stort internationellt genombrott i början av 2000-talet, några omnämnanden av Centre for the Less Good Idea, Kentridges institut för konstnärlig forskning i Johannesburg, och inte minst utställningar på Moderna Museet 2007 och Kummelholmen 2019. Ingen skrev dock om när och i vilken form svensk publik mötte William Kentridges verk för det jag tror var första gången.
Under scenkonstbiennalen i Göteborg 1994, några månader efter att Nelson Mandela utsetts till president i Sydafrikas första demokratiska val, spelades på Studion, Göteborgs Stadsteater en uppsättning av Handspring Puppet Company med titeln Woyzeck on the Highveld. Regi: William Kentridge. Dagens Nyheters Lars-Olof Franzén skrev en fin recension om denna uppsättning som hade premiär redan 1992, och i Göteborg gästspelade i tandem med en iscensättning av Kafkas Processen från en annan nybliven demokrati, Litauen. Franzén är inte lika övertygad om den litauiska produktionens konstnärliga kvalitet, men det tycks mig i ljuset av trettio års konstnärlig och politisk utveckling, som profetiskt att dessa två produktioner med utgångspunkt i hur Josef K och Woyzeck mals ned av olika men likväl repressiva system spelades med hopp om att förtryckets tid kunde läggas till handlingarna och skrivas in i historieböckerna som avslutade perioder.
Handspring Puppet Company startades på 80-talet i Kapstaden och har haft stor betydelse för både William Kentridges konstnärskap, liksom för Sydafrikansk scenkonst, internationalisering av sydafrikanskt kulturliv och för integrering. Redan under apartheid möttes svarta och vita dockor i för regimen provokativa scener och svarta och vita dockspelare arbetade tillsammans på scenen, trots förbuden. Flera av Handsprings uppsättningar hade kvinnliga regissörer och manusförfattare. Jag tänker tillexempel på Jane Taylor som skrev den banbrytande pjäsen Ubu and the Truth Commission och publicerade den första djupare analysen av Handsprings konstnärliga arbete. Pjäsen byggde bland annat på material från Sydafrikas sannings- och försoningskommission, framforskat i samarbete med journalisten och poeten Antije Krog, som själv författade ett betydande verk i modern sydafrikansk litteratur, Country of My Skull. Boken är ett stilistiskt mästerverk som navigerar vit skuld, svart lidande och allas våld, det fysiska, språkliga och emotionella, med precision och känslighet, samtidigt som den följer den dramatiska perioden efter demokratins införande bitvis minut för minut. Antjie Krogs mångprisade författarskap, som inkluderar poesi, dramatik och journalistik är av samma dignitet som Primo Levis och med en förmåga att fånga betydelsebärande repliker som påminner också om Svetlana Aleksijevitj.
Hedda Krausz Sjögren. Foto: Craig Smith.
Handsprings senaste produktion skapades i samarbete med Baxter Theatre Düsseldorfer Schauspielhaus, den heter Life and Times of Michael K och är en dramatisering av Nobelpristagaren JM Coetzees roman med samma titel. Premiären fick skjutas upp flera gånger men pjäsen rönte starkt mottagande till slut, både i Tyskland och sedan under en längre spelperiod i Kapstaden 2021. Den specialkomponerade musiken står Kyle Shepherd för, som också komponerade musiken för The Sybil och The Moment Has Gone.
Basil Jones, som tillsammans med Adrian Kohler är konstnärlig ledare för Handspring, förklarar den kreativa visionen i programmet:
"Att skapa Michael K och presentera hans liv har lett oss in i hjärtat av vad dockor är, vad de kan och inte kan göra. Vi har tagit risker och utmanat några av de "dockspelsprinciper" som vi har utvecklat under vår karriär. Vad är förhållandet mellan jaget och dess protes? I vilken utsträckning bor dockans liv i dess dockspelare? Kan dockspelaren tala för dockan men inte vara fysiskt kopplad till den? Hur kan en marionett – ett föremål som så uppenbart kontrolleras av andra – bli en symbol för självständighet?”
Handspring Puppet Company är ett av några exempel på scenkonstorganisationer som närt och varit startramp för en mängd sydafrikanska konstnärskap. Koreografer som Mamela Nyamza och skådespelare som Faniswa Yisa hör till dem. En annan organisation som är ett viktigt växthus för sydafrikanska konstnärskap är det tidigare nämnda Centre for the Less Good Idea, där konstnärer ur olika discipliner och i varierande stadier av sina karriärer, erbjuds residens för att testa och utveckla idéer. Publik bjuds in att ta del av processerna och lokalerna ligger vägg i vägg med William Kentridges ateljéer inne i Johannesburg. Här är ett exempel på dansaren och koreografen Lulu Mlangenis arbete andra säsongen av the Centres existens (det startade 2017). Jag stiftade bekantskap med centret under säsong 2, och då genom den enastående musikern Nhlanhla Mahlangu. Verket kallades ENYANGENI. Jag rekommenderar att du ser minst de första 10 minuterna av denna videoinspelning.!
Mahlangu skapade också körpartierna för The Sybil. För en svensk publik som hyllade och inspirerades av The Sybil, kan jag dock hålla med Dan Backmans recension i att Kentridge vilar i, och kanske trivs lite för bra i sina teman och arbetssätt, som för en ny publik kan te sig spektakulära och nyskapande. Hans stora insats nu är som gudfader och god fé för unga konstnärer och kreatörer med mycket begränsad tillgång till formell utbildning, internationella nätverk och utmanande och kvalitativa lärare och förebilder.
En annan som också prövat idéer på The Centre for the Less Good Idea är dramatikern och poeten Koleka Putuma. Putuma är ett exempel på en yngre generations författare och estradpoeter som arbetar med spännande genreglidningar mellan ord, scen och bild. Spoken Word-poesin är idag i södra Afrika kanske det uttryck som föder flest nya scenkonsttalanger. Koleka slog igenom som tonårig estradpoet i mitten på 2010-talet med sin dikt Water som bland annat vann PEN SA Student Writing Prize. Redan innan dess hade hon prövat sig fram som dramatiker och det var så jag hittade henne. Som författare till Sydafrikas första babydrama, SCOOP, debuterade hon redan 2014 på den lilla teatern Magnet Theatre i Kapstaden. Magnet Theatre har i många år varit en viktig scen för barn- och ungdomsteater och det är ingen slump att Putuma tidigt hade möjlighet att testa och utveckla idéer för scenen just där. Hennes senaste pjäs kom strax innan pandemin, No Easter Sunday For Queers, och är en mörk berättelse om hatbrott och lesbisk kärlek. Hon är en av mycket få unga litterära röster från Sydafrika som faktiskt finns översatt till svenska, nämligen hennes diktsamling Kollektiv Minnesförlust, Rámus förlag, i översättning av Kristina Hagström-Ståhl. Hon finns också representerad i Contemporary Plays by African Women, redigerad av Amy Jeptha utgiven av Methuen Drama.
En annan estradpoet som rör sig mot epik och nya former är Siphokaze Jonas. Hon fick i uppdrag att skriva en dikt till Sydafrikanska presidenten Cyril Ramaphosas State of the Nation Adress, nota bene, innan Amanda Gorman fick ett liknande uppdrag av Joe Biden. Men hon ligger också bakom flera spoken word-pjäser, och en av dem, den uppmärksammade #WeAreDyingHere adapterades till film under 2021 med Sydafrikas absolut störste sportstjärna, VM-vinnande rugbylagets kapten Siya Kolisi och hans fru Rachel som exekutiva producenter.
Både Putuma och Jonas verkar i en relativt traditionell berättartradition och stilistiskt är de knappast nyskapande – men just detta att de går mellan genrer och flyttar sina uttryck från scen, till sida, tillbaka till teaterscenen, och filmduk är spännande och Koleka Putumas diktsamling köps av många som aldrig tänkt sig lägga pengar på en bok, därför att de hört och sett henne framträda, för att hon turnerat med uppläsningar hemma hos folk i vardagsrum och kök och för att hon finns där hennes potentiella läsare finns.
En annan talang som vet att ta en scen i besittning med text och fysisk närvaro, som utforskar idén om allkonstverk, mångspråkighet och samspel mellan bild och ljud är johannesburgspoeten och musikern Modise Sekghote. Modise samarbetade nyligen med Sverigebaserade bildkonstnären Matías Ruiz Tagle (Spitoons mfl) för att skapa ett verk för Nobelveckan och den dag som arrangerades i Göteborg. Resultatet blev en fantasi om Göteborgs stad, suggestiv och med ett lätt absurt drag som jag själv finner tilltalande och överraskande.
Med lite tur kommer flera av de författare och dramatiker jag nämnt i denna text till Bokmässan i Göteborg i höst. Kanske är det läge då att diskutera ett samarbete mellan dramatiker i Sverige och Sydafrika?
Några artiklar med tips om afrikanska kvinnliga dramatiker:
The Women Making Waves in Theatre in Africa Part 1 – The African Theatre Magazine
The Women Making Waves in Theatre in Africa Part 2 – The African Theatre Magazine
Voices Rising: An Essay on Gender, Justice and Theater in South Africa – Carol M. Kaplan, 2004
Female Artists are at Centre of National Arts Festival – Creative Feel
