”Du är så jävla kritisk jämt” – och det är alla! – om att ta sig an kritiken i dess fulla möjlighet

Teaterrummet Scenkonstkritiken, 2021-08-15

.

Av MAGNUS WILLIAM-OLSSON

Att tala om och debattera kritik är svårt av flera skäl. Ordet är så vittfamnande och kritik genomsyrar samhället och våra privata liv så till den grad att den känns som en helt naturlig del av tillvaron. I sociala och politiska sammanhang talar vi om att kritisera åsikter, beteenden eller idéer. Rubriker deklarerar sånt som ”Oppositionen kritiserar regeringens förslag” eller ”Anställd riktar kritik mot ledningen”. När vi grälar skriker vi ”Du är så jävla kritisk jämt!” Privat idkar vi självkritik efter prestationer och framför spegeln i förhoppning om att kunna förbättra oss. ”Kritiskt tänkande” anses höra demokrati och sanningslidelse till. Vi tycker och dissar och lajkar och hissar och listar överallt och för jämnan. Och så har vi då det som ibland kallas ”konst- och kulturkritik”, sådan som bedrivs av dem som kallar sig ”kritiker” på tidningarnas kultursidor och numera även på särskilda sajter och i sociala medier: recensioner av föreställningar, böcker, filmer och utställningar.

Finns det något som förenar allt detta? Vad talar vi egentligen om när vi talar om kritik?

Själva ordet är uråldrigt. Det kan spåras ända tillbaka till protoindoeuropeiskan och man finner det i sanskrit liksom i grekiska med typ samma innebörd. Det handlar om att avgöra, och används till exempel i betydelsen ”välja ut”. När Athena i Eumeniderna meddelar att hon ska välja ut de bästa av Atens medborgare till sin försonande domstol är det just det verbet Aischylos tar till. Så gör även Homeros när det handlar om att välja ut rätt mannar för uppdrag, men också när det gäller andra kniviga avgöranden.

Ett ord för slikt är förstås nödvändigt på alla språk. Få saker i livet är svårare än att fatta rätt beslut i denna kritiska mening. Somliga berömmer sig av osviklig magkänsla. Andra analyserar, gör listor för och emot. Ytterligare andra ”värker” i ångest fram sina avgöranden. Alla konstnärer, skådespelare som poeter, musiker som bildhuggare, är förstås djupt förtrogna med vad krínein, som det heter på grekiska – att kritiskt avgöra – innebär. Det är ju, vid sidan av att hitta på, själva grunden och kärnan i allt konstnärligt skapande. Det eviga prövandet – nej inte så, kanske så här…? Eller…? Näe - men så här kanske!? Mmm… Som till slut kommer till avgörande. För det är ju själva grejen. Att – på nåt sätt blir det, till sist. Det gäller det bästa såväl som det bara mediokra och det riktigt dåliga. Att ”hitta på” är kanske i viss mån en fråga om begåvning, nåt man mer eller mindre tillfälligt kan eller inte. Men att öva sin kritiska förmåga att träffa de rätta avgörandena kan alla, det är en näst intill omänskligt svår konst som alla konstnärskap till sist vilar på. Vill man göra bra eller till och med stor konst oftare än nån enstaka gång är det ett villkor. Att öva instrumentet, dag ut och dag in; den kritiska sensibiliteten.

Men här stöter man också på en begränsning. Kritiken beror av sitt föremål. Först när vi har något att kritisera kan vi utöva kritik. Fantasin, till exempel, lever inte under samma begränsning. När man fantiserar kan man bara låta tankar, känslor och bilder komma och gå, som de vill. Men finns där bara ett föremål, en grupp människor att välja bland, eller en teaterföreställning att bedöma så är kritiken obegränsad i sina möjligheter. Ja, för att verkligen komma till det rätta avgörandet kräver kritiken allt vi är och har, det vet varenda konstnär. Våra erfarenheter, våra känslor, vårt förnuft, vår fantasi, våra kunskaper, vårt tänkande och även andras tankar och åsikter … hela vårt levande liv spelar in när vi ska komma fram till rätt sätt att spela en fras, göra en roll, skriva en dikt.

Här finns en skillnad mellan kritiken och filosofin som kunskapsformer, åtminstone om vi tänker på filosofi sådan den blev till i det antika Grekland. Vår tids användning av ordet kritik är djupt präglad av upplysningens filosofi och framförallt av Immanuel Kant som skrev inte mindre än tre ”kritiker” och som redan i den första av dem, den av det rena förnuftet (1781) menade sig leva i kritikens ”egentliga tidsålder” – en epok som vi ännu omfattas av, även om de senaste decennierna, med dess anti-kritiska rörelser, fått en och annan att tala om vår tid som ”post-kritisk”. Jag ska återkomma till det. Hos de första filosoferna, som till exempel Platon och Aristoteles, förkommer visserligen ordet, men det har ingen särskild filosofisk signifikans. Det är värt att ta fasta på. Som kunskapsform är kritiken mycket äldre än filosofin och kanske också, åtminstone i detta historiska skede, avvikande.

En avvikelse gäller det ”dialogiska”. Vi förstår i vardagslagordet dialog utifrån grekiskans di , ”två”, och tänker på det som en ett samtal med två eller flera inblandade, till skillnad från monologen där ju bara en talar. Men ordet dialog kommer egentligen av grekiskans dia som betyder ”genom”. Sokrates, som ju är huvudpersonen i Platons dialoger och själva prototypen för ”filosofen”, kallade den konst han utövade dialegesthai att ”tala igenom” saker och ting. Filosofin verkar genom att tala (legein) och genom ord (logos). Dialektik och dialog, men också andra ord som diafeinô (genomskina/skåda) är bara några av de kunskapsteoretiska begrepp med förledet dia som de tidiga filosoferna lägger vikt vid.

Kritiken däremot är, som sagt, vare sig försvuren åt talet eller orden. Dess avgöranden lutar sig lika mycket på sinnena, känslan, intuitionen och erfarenhet som på begreppen och förnuftet. Den söker inte heller varken vishet, eviga idéer eller sanning. Den handlar snarare om uppmärksamhet, kanske i synnerhet om att uppmärksamma uppmärksammandet.

Det finns en passage i Aristoteles poetik, Om diktkonsten, som på sätt och vis kan sägas handla om kritik, fastän originalet inte använder just det ordet:

"Om ett uttryck tycks innehålla en motsägelse, undersök på hur många olika sätt uttrycket kan förstås i satsen, till exempel 'och av detta blev bronsspjutet hejdat'. Det gäller alltså att undersöka vad av detta kan ha för olika betydelser – så eller så, enligt det bästa förmodandet. Gör tvärtemot vad Glaukon talar om när han säger att människor ogenomtänkt utgår från falska förutsättningar, tar ställning till dem och först sedan drar sina slutsatser och kritiserar om något skulle strida mot deras uppfattning, som om diktaren verkligen skrivit vad de har för sig att han skrivit." (övers. Jan Stolpe)

Att försöka uppmärksamma föremålet i dess fulla möjlighet, som allt det kan vara, och dessutom att försöka ompröva sina egna fördomar, innan man träffar avgörandet. Det ter sig om en god beskrivning av just kritik. Den som kontrastvist får representera motsatsen till denna kunskapsform i passagen är intressant nog Platons äldre bror Glaukon, som lillebrorsan låter vara en interlokutör i sitt kanske viktigaste verk, Staten, och därtill just i den passage som åskådligare än någon annan framställer hans kunskapsteori, nämligen den så kallade ”grottliknelsen” i Statens sjunde bok. Där låter Platon Sokrates och Glaukon ”tala igenom” genomskådandets villkor och finner att eviga idéer, det ”godas form” – som han skriver – skiner genom allt, för den som förmår genomskåda, det vill säga för den sanne filosofen.

Åtminstone när det handlar om att bedöma dikt är en sådan utgångspunkt förfelad, tycks Aristoteles mena. Det är lätt att hålla med honom. Den som litar till sina fördomar och till givna idéer, istället för att sätta sig själv och sina föreställningar på spel i avgörandet kan möjligen bli smakdomare, men aldrig kritiker.

I vår egen tid talar många om att kritikens tidsålder, den Immanuel Kant identifierade i en fotnot till sin Kritik av det rena förnuftet, håller på att rinna ut. Det talas om att ”kritiskt tänkande” inte längre är ett ideal, om ”faktaresistens”, om att ”bubblor” och ”bias” i allt högre utsträckning styr våra samtal, om offentlighetens upplösning men också om att kritikens verktyg, framför allt invändningen, ifrågasättandet, den negativitet som utgjort kritikens väsentligaste figur i formandet av moderniteten, såväl i det politiska som i det privata och det estetiska, inte längre äger någon riktig verkan. Kritiken är så implementerad i samhället att den antingen ter sig som naturgiven och självklar, eller som ett manér.

Det förra problemet kommer till uttryck i att alla numera är kritiska. När journalister – vilket de närmast rituellt gör – frågar makthavare: ”Vad har du själv för ansvar i detta? Finns det skäl för dig att kritisera ditt eget handlade?” får de alltid svaret: ”Ja, vi går igenom noggrant… vi kan alltid bli bättre… som yttersta ansvarig har jag förstås….”, etc. Varenda institution och vartenda företag bygger i sina statuter numera på principen om ständig kritisk revision och evig förbättring. Ingen, inte ens Påven och kanske inte ens påvens Gud, berömmer sig numera av ett okritiskt förhållande till någonting. Det finns helt enkelt knappast något i det mänskliga som inte i sig är kritiskt. Och hur ska man kritisera det som själv i alla avseenden är kritiskt?

Det andra problemet brukar knytas till det som kallas ”misstankens hermeneutik”, arvet från filosofer och tänkare som Marx, Nietzsche och Freud, kritiskt utvecklat av frankfurtskola, strukturalism och dekonstruktion. Tanken att kritiken väsentligen skall uppdaga det dolda – dolda intressen, dolda ideologier eller omedvetna önskningar.

Immanuel Kant som framför alla andra gör kritiken till modernitetens grund, som formulerar tanken på att vi i offentlighetens ljus bör utöva just kritik i avsikt att förnya och förbättra, han skrivet själv väldigt lite om kritiken som sådan, om vad man egentligen gör när man kritiserar. Men den kritik många anar slutet på liknar i mångt och mycket hur Sokrates utövade sitt dialegesthai. Begreppsligt görs en distinktion till exempel – som i Statens inledning – utifrån begreppet ”rättvisa” och så prövas olika föremål, som exempelvis förhållande mellan Angered och Örgryte, eller mellan kvinnor och män. Men först måste man förstås ta själva begreppen till föremål – vad är Angered, vad är man och vad är egentligen rättvisa?

Den kritiska tidsålderns slut är, om och när det inträffar, en oerhörd sak. Tänk bara en stund på följderna av att vi inte längre skulle tro på möjligheten av att förändra och förbättra genom att ifrågasätta och avslöja. Nästan allt i tillvaron beror av den makt och kraft vi tillmäter kritiken. Om all vår kritik, alla tweets, allt vårt lajkande och tyckande, allt demonstrerande och påverkande och alla ställningstaganden skulle visa sig vara utan verkan, vad skulle vi göra då?

Å andra sidan är kritikens tradition djupare, bredare och längre än moderniteten och det Kant identifierade som kritikens tidsålder. Redan bland hans samtida och efterföljare finns det gott om filosofer som kritiserat det slags kritik han formulerade, ja den filosofiska kritikens tradition består inte minst i en kritik av just kritiken. Men om postkritikens apologeter har rätt krävs kanske att vi också tar utgångspunkt i en annan kunskapstradition än den dialogiska. Behovet av förändring är ju uppenbart för alla när klimatkatastrofen gör framtiden till en avgrund, när fascism och resentimentala, autokratiska rörelser utmanar demokratin i stora delar av världen. Och förstås då alla och envar i de sociala mediernas algoritmstyrda pseudooffentligheter vässar sina åsiktsuttryck. Vem tror att Twitter, Instagram eller TikTok:s outsinliga flöden av kritik mot allt och ingen skall rädda oss från undergången?

Det konstnärliga skapandet skulle kunna ge ett sådant icke-filosofisk incitament till att förnya kritiken. I konstens kritik är inte genomskådandet, det precisa begreppet och det vassa argumentet huvudsaken även om de också finns med, utan den uppmärksamheten som tar sig an föremålet i dess fulla möjlighet, som allt det kan vara, inför avgörandet.

Om någonting nått slutet i vår tids kritik är det tron på värdet av att ”formulera sig”, att tycka och debattera, gilla, dissa och ta ställning. Men det att det dialogiska i internetåldern inte längre förmår infria kritikens löfte om förändring, betyder inte att kritiken som sådan är död. Förstådd som en uppmärksamhetens konst är kritiken i vår tid i stort sätt oprövad.

En av Kants insikter vad gäller kritik är att den beror av en offentlighet. Kritik blir kritik då den utövas inför och tillsammans med andra, så att den kan prövas och ventileras. Vi tänker oss ofta, i Jürgen Habermas och Hanna Arendts efterföljder, att offentligheten består i utbyte av information, idéer och åsikter. Men offentligheten kan också, det visar oss i synnerhet de publika konsterna, som teatern, dansen och musiken, gestalta sig i form av uppmärksamhet. Vi kan verka kritiskt inte genom vad vi säger om, utan genom hur vi förhållet oss till föremålet.

Jag är övertygad om att kritiken står inför en uppmärksamhetens vändning. Det dialogiska, som tack vara internet exploderat i en stundlig störtflod av omdömen, åsikter och invändningar har tömt kritiken på dess främsta löfte, det om förändring.

Det som står oss åter är att skapa en uppmärksamhetens kultur där läsning, tolkning, estetiskt prövande och kritisk sensibilitet ersätter det verbala formulerandet som kritisk utgångspunkt. Uppgiften är större än man först anar. Innebörden av att ställa uppmärksamheten istället för formuleringen eller om man så vill informationen i centrum för utövandet av kritik har, om man tänker en stund på den, många och djupa implikationer på nästan alla områden; det sociala, det politiska, det mediala, det akademiska... En annan sorts subjektivitet och ett annat tillsammans.

Var ska man knyta an för att grunda en sådan vändning? Min erfarenhet, efter att i decennier har arbetat med relationen mellan konst och kritik, ger vid handen att en lovande utgångspunkt är de kollektiva och lekande konstformerna; teatern, dansen, musiken och seminariekonsten. Ensemblens grund är alltid uppmärksamhet. Kunskap, smak, insikt, övertygelse och skiljaktighet växer ur hur vi lyssna till och reagerar på varandra. Kort sagt genom hur vi uppmärksammar uppmärksammandet.

Ensemblen är sannerligen ingen konfliktfri eller oproblematisk utgångspunkt för det kritiska. Men en gemenskap grundad på uppmärksamhet gör alltid något med de inblandade, den sätter de enskilda på spel, i avgörandet. En kritik som grundar sig i den konstnärliga ensemblens sätt och traditioner infriar i den meningen kritikens främsta löfte.

Konsten kommer knappast att rädda världen, men den är, och just i kraft av sin kritik, en utgångpunkt för att odla förhoppningen om att förändring ännu är möjlig.

.