Kajsa Hilton-Brown, scenograf och kostymör till Flickan med svavelstickorna berättar om sitt arbete med scenografi i allmänhet och Flickan med svavelstickorna i synnerhet.
Hur gör du när du ska börja arbeta med en scenografi?
Jag börjar alltid med texten. Fast just här fanns ju inte så mycket text ... Men det eller att regissören har någon form av idé och här var idén ganska tydlig: Flickan med svavelstickorna som stumfilmsteater. Och då börjar jag med att titta på bilder. Pinterest är guld nu för tiden!
Vi förstod snabbt att scenen måste vara väldigt visuell, eftersom det inte finns någon text. Föreställningen bärs av det visuella, musiken och kroppar som rör sig. Dessutom bygger sagan på att flickan börjar drömma när hon tänder stickorna. Så en av de första sakerna vi frågade oss vad som skulle vara skillnaden mellan fantasi och verklighet, hur skulle fantasin bli tillräckligt stark? Vi landade i att det svartvita skulle få representera verkligheten och fantasin ha starka färger. Så ”verkligheten” har också en extra stark känsla av stumfilm.
Och sen börjar det praktiska jobbet?
Ja. Och där någonstans kom min första ahaupplevelse: hon ska ju röra sig! Flickan måste kunna gå på scenen. Det kändes jätteviktigt att få till det motståndet, den rörelsen. Hur skapar man den? Rummet är ju fast och stilla, hur ska hon kunna gå? Det var då jag kom på att jag ville använda ett rullband. Med det går det också att leka med både rörelse och stillastående, och att jobba mot rullbandet. Saker och människor kan åka in och ut och skapa illusioner.
Är det verklighetstroget eller mer som en saga?
Det är både realistiskt och inte. Det är ett hopkok av tiden den är skriven i - mitten av 1800-talet, klassisk stumfilmstid som är 20-talet, och nutid. Och en saga har ju ingen skriven epok, den kan utspela sig i alla de tiderna.
Det är också något fint i att det är en påhittad tidsepok som publiken inte omedelbart känner till. Ibland är det lättare att ta till sig saker när de är lite längre bort. Det är ju en väldigt sorglig berättelse.
Var hittar du inspiration?
Den kommer från flera håll. Vi har tittat mycket på stumfilm och funderat på hur det ser ut när det är svartvitt: när ser det svartvita bra ut? När blir det sådär grafiskt snyggt? Till fantasin blir det mycket sockervadd och fluff, saker som är härliga och lätta att få kontakt med.
Det roliga med det här jobbet är att få prova. Hur blir det när man gör en värld som ser ut såhär? Det är ju det som är drivkraften. Att härma verkligheten är svårt och det är ännu svårare att vara trovärdig om man försöker göra verkligheten så sann som det går. Så då behöver vi bygga en ny verklighet som är sagans. Det är ju det som är teatermagi, jag älskar det! Det är ofta enkelt i förhållande till vad tekniken kan göra idag men det är ändå alltid så spännande!
