Allt blir inte bra, men det går ändå
Vi är beredda att sätta allt på spel för att få lite närhet. Men vad gör man när kroppen är både ens bästa vän och värsta fiende?
Oxytocin är en vardagsnära pjäs om att vara människa av kött och blod, berättad genom dockor. Föreställningen rör sig i gränslandet mellan barndom och vuxenliv. Det handlar om den första kyssen som inte blev som planerat. Att möta döden för första gången på extrajobbet inom hemtjänsten. Och hur man hjälper någon som hyperventilerar av ångest.
Med inspiration från intervjuer med människor i olika åldrar skildras erfarenheter av, och relationen till, kroppen och dess förändring. Om pubertet, sex och åldrande. Om att vara rädd samtidigt som man längtar och att känna nyfikenhet i samma ögonblick som man äcklas. Inbäddat i en igenkännlig vardag, som rymmer både sårbarhet och grymhet, avtäcks det stora i det lilla.
Jag har arbetat med dockteater till och från i många år, och jag upphör aldrig att förbluffas över mediet. En docka lever inte om den inte ges liv av sin dockspelare. På det sättet blir livet i dockan väldigt påtagligt. Men samtidigt blir den materiella aspekten av livets skeenden – kroppen som materia – märkligt uppenbar.
Av och Regi Oskar Thunberg Med Nikola Borggård Gavanozov, Pelle Grytt/Ove Wolf, Vivi Lindberg, Malin Morgan, Wahid Setihesh Musiker Daniel Ekborg, Mats Nahlin Mask, kostym och scenografi Maja Döbling Dockmakare Jenny Bjärkstedt Ljus Christofer W Fogelberg Komposition Daniel Ekborg, Simeon Hillert, Mats Nahlin Ljud Simeon Hillert Dramaturg Stefan Åkesson Regiassistent Felicia Stjärnsand, Märta Jungerfelt
