Vad känner vi egentligen om den svenska sjukvården? Är vi stolta? Nöjda? Oroliga? Rädda? Arga? Svaret beror helt och hållet på vem man frågar. Det beror på vilken upplevelse du själv eller dina närstående har haft som patient. Kanske beror det på vad du som vårdpersonal har upplevt på din arbetsplats, eller som del av ledningen. Bilden är delad och liksom i övriga offentliga sektorn är det mer fokus på negativa händelser än positiva. Känslor som ilska, rädsla, avsky och sorg är förknippade med starka biokemiska och fysiska reaktioner i människokroppen. Därför är det inte överraskande att våra gemensamma upplevelser av den svenska sjukvården huvudsakligen skildras utifrån våra negativa upplevelser. Som när man får träffa olika läkare varje gång man besöker sin vårdcentral eller får vänta i flera timmar på en överfull akutmottagning.
Vissa menar att den svenska sjukvården är världsledande, andra att den är i förfall. Men vad är då orsaken till att bilden är så splittrad? Låt mig försöka förklara.
Det absolut första man lär sig när man utbildas inom vård och omsorg, vare sig man är sjuksköterska, undersköterska eller läkare, är vikten av relationen till patienten. Hur väl denna relation förvaltas speglar också patientens förtroende för sjukvården. Detta är en obestridlig och grundläggande princip inom vård och omsorg. Samtidigt tillhandahåller svensk sjukvård i stort de allra senaste behandlingsalternativen inom den moderna västländska medicinen. Det investeras högt som lågt i vad vi kan betrakta som hårdvaror; dyra röntgenapparater, operationsmaterial och ibland i nya, stora och alldeles för dyra sjukhus. Den biten sköter den svenska vården alldeles utmärkt och kan med rätta kalla sig världsledande. Frågan är snarare om vi inte har sprungit förbi våra mest grundläggande principer? Principer som vi fortfarande lär ut på våra högskolor men som någonstans på vägen har hamnat i skymundan?
En relation bygger på förtroende. Förtroende bygger på trygghet och tillit vilket i sin tur kräver tid. Tid att lyssna på patienten, uppmärksamma såväl det som sägs som det som inte sägs. Tid för vårdpersonal att reflektera och för chefen att vara närvarande och tillgänglig för sina medarbetare. Tid är onekligen en viktig mjukvara som krävs för att tillåta en fungerande relation patient, vårdpersonal och ledning emellan.
Min egen resa började 2011, som underläkaren som klev upp på barrikaderna i reaktion mot allt mer pressade omständigheter. Sahlgrenska Universitetssjukhuset skulle spara pengar och komma i ekonomisk balans. Sjuksköterskorna blev färre och vårdplatserna minskade vilket resulterade i allt fler patienter i korridorerna. Tid blev en bristvara. Tiden som ju var så viktig! Samtidigt satsade sjukhusledningen hundratals miljoner kronor på lokaler med plats för den allra senaste tekniken. Hårdvara på bekostnad av mjukvara.
Ur vanmakt, ilska och uppgivenhet krävde jag en dag politikerna i sjukhusledningen på svar. Det tog lite över en månad innan någon tog sig tiden att svara på mitt brev. Jag hade då redan hunnit kontakta media. En artikel blev ett upprop på sociala medier som blev ytterligare ett 50-tal tidningsartiklar som i sin tur resulterade i landsomfattande manifestationer. Här träffade jag människor runtom i landet som ville dela med sig av sina egna upplevelser vilka jag sammanställde i antologin Hjälp oss! – en antologi om den svenska vårdens förfall (arVya förlag 2013).
Idag är jag verksamhetschef och arbetar för samma vårdgivare som jag en gång kritiserade. Är vården på väg att förfalla? Inte riktigt. Svensk sjukvård är bra men kan bli ännu bättre om vi bara lyssnar till kritiken som framförs. Vi måste på allvar rikta större fokus på att höja kvalitet och tillgänglighet. Ersättningssystemen måste främja kvalitet. Organisation liksom personalpolitik måste omformas för att stödja denna förändring. En förändring som jag ser att vi redan påbörjat men som också måste ta i beaktan vårdens grundläggande principer. Vi måste skapa förutsättningarna för våra medarbetare att driva denna förändring genom att våga satsa på mjukvaran: Tiden.
Tiden att arbeta med verksamhetsutveckling och förbättringsarbeten för att minska undvikbara vårdskador och förbättra tillgängligheten. Tiden till kompetensutveckling. Tiden att sätta sig in i nya rutiner och arbetssätt på sin arbetsplats. Tiden för personalen att vara tillgänglig för sina patienter. Att kunna ta den där extra minuten till att lyssna snarare än att säga ”var god dröj”.
Arvin Yarollahi, läkare och verksamhetschef.
