Intervju med Carina M Johansson

Carina M Johansson har med sina tre musiker börjat repetera sin egen föreställning De ensligas allé, som hon också regisserar. Vi bad henne att svar på några frågor.

Vad handlar De ensligas allé om?

Det är ett försök att beskriva livet. Hur det kan te sig och hur det såg ut. De ensligas allé är en berättelse om två syskon som gjort varsin resa, den ene nedåt, den andre uppåt. Det är också en berättelse om hur det är att leva med en nära anhörig som är missbrukare och den berg- och dalbana som det innebär.

Det är en föreställning om när den man tror man känner blir en annan. Om saknaden efter en bror som mer eller mindre försvinner in i ett missbruk. En bror som tar väldig stor plats i en familj. Både när han är närvarande och frånvarande är han det ständiga samtalsämnet.

Varför vill du göra De ensligas allé?

Jag tycker att det är en viktig berättelse. Det är så många som på ett eller annat sätt har det så här. Och jag är intresserad av att diskutera klassperspektivet. Vi pratar så mycket om etnicitet idag. Jag tror det handlar mer om klass.

Nu kan jag berätta ur ett annat perspektiv men jag är ju fortfarande den som växte upp på De ensligas allé. Högst på min egen önskelista har alltid stått ett monumentalt självförtroende och en räkmacka.

Du har gått o burit på den här idén ett tag. Hur kom det sig att det till slut blev av?

Jag började flera gånger och hade ett nära samarbete med författaren Susanna Alakoski. Hon är min inspiration men jag tror inte att jag var redo då, för fem år sedan. Mia Skäringer sa så klokt i en intervju att för att berätta om det personliga måste du ha gråtit färdigt. Nu först gör det inte ont och nu kan och vill jag berätta att så här kan livet också te sig.

Du nämnde tidigare att det är många som har det så här …

Om det är någon som känner igen sig det minsta och kan få en tröst genom föreställningen så är jag glad. Och jag tror inte att man behöver ha liknande erfarenheter, det kan vara något annat man känner igen i sitt eget liv. När jag börjar lätta på locket får jag alltid två historier tillbaka. Alla familjer har sina svarta hål. Sedan kan de se olika ut och vara olika många.

Du pratar mycket om skam och ursprung.

Ja, det handlar också om att göra sig fri från skammen. Under många år försökte jag göra mig av med mitt ursprung, ville inte kännas vid det. Men det går inte att springa ifrån sin uppväxt, förr eller senare går man på samma gator och upptäcker kärnan till det som format en som människa.

Min uppväxt på De ensligas allé har gjort mig till den jag är. På gott och ont. Men det gäller att bita huvudet av skammen. Det får inte vara så tyst kring alla de här frågorna.

Hur kom det sig att det blev Bob Dylan i musik och text?

Jag ville ju sjunga och ha musik i föreställningen, det visste jag. Idén om Dylans musik kom till mig väldigt tidigt. Genom texterna och musiken kan jag filtrera min berättelse. Och Mikael Wiehes så fint översatta texter passar min berättelse på ett alldeles ypperligt sätt.

Du gör föreställningen tillsammans med musikerna Kristina Issa, Sofia Andersson och Julia Schabbauer …

Ja, jag var tidigt klar över att jag ville jobba med Kristina* och att hon skulle få sätta sin prägel på det hela. Och så har jag även handplockat Sofia och Julia. Det är tre mycket bra musiker som jag är väldigt glad över att få arbeta tillsammans med. De kommer från ett annat håll och är dessutom yngre än jag. Jag kan inte, som jag brukar, gå in och dra av en låt utan måste tänka om. Det är inte lika enkelt men väldigt roligt. Och ingen av oss har ju egentligen något förhållande till Dylan så det här blir vår egen tolkning.

Hur går repetitionerna?

Det är jätteroligt att repetera. Jag kan gå in i rummet klockan tio och blir förvånad över att klockan plötsligt är tre. Jag glömmer av tiden för att det är så himla kul.

Till sist, är De ensligas allé din sanning?

Det är ett slags sanning. Ett försök att beskriva livet som det kan te sig för oss som växte upp i De ensligas allé, fast den sanningen egentligen är mycket råare.

* Kristina Issa har på Göteborgs Stadsteater tidigare medverkat i Alexandras odyssé och Utvandrarna, som skådespelare och musiker.

Text: Ann Waldeborn

Läs om föreställningen De ensligas allé.