Vaccinationsbevis är infört.

Från och med den 1 december ska publik till föreställningar i teaterhuset på Götaplatsen visa giltigt vaccinationsbevis. Läs om teatern och Covid-19.

Sandra Redlaff, Mia Höglund-Melin

Introduktion till Tystnaden

En introduktion till föreställningen Tystnaden, av dramaturg Joel Nordström. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!

Lyssna på introduktionen

Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 8 minuter.

Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.

Läs introduktionen

Ingmar Bergmans film Tystnaden var Svensk Filmindustris största succé någonsin när den kom ut 1963. Människor över hela världen vallfärdade till biograferna. Förutom filmens konstnärliga kvalitet ansågs de många sexscenerna ha viss betydelse för framgången. Verket skapade moralchock och livlig debatt i svenska riksdagen. Filmens distributör i Argentina fick ett års fängelse. Pastor John Hedlund sammanfattade: "Om Satan förskapar sig till en ljusets ängel aldrig så konstnärligt, så är det Satan i alla fall".

Tystnaden handlar om två systrar och en nioårig pojke som reser med tåg genom Europa. När ena systern blir sjuk tvingas de stanna i ett okänt land kallat Timoka. De tar in på ett hotell och genomlider ett antal dagar i påfrestande värme och tristess. Ester isolerar sig på hotellrummet med sprit och böcker medan Anna utforskar gatulivet, inklusive stadens utbud av män. Pojken Johan vandrar ensam genom hotellets korridorer och bevittnar den ena märkvärdigheten efter den andra: det tycks pågår ett inbördeskrig i landet, en grupp kortväxta uppträder som cirkusartister och han blir vän med hotellets åldrade portier. I den främmande världen tycks ingen förstå varandra, alla fruktar och konflikterna staplas på hög. Pojken ser men förstår inte. I en rörande scen spelar han upp ett teaterstycke för Ester med hjälp av sina kasperdockor. Scenen urartar när den ena dockan slår ihjäl den andra i en svada av obegripliga ord. När Johan och Anna till slut reser hem ger Ester sin systerson en ordbok och ett råd för livet: ”Var inte rädd, Johan. Var inte rädd.”

Även om filmen gjorde succé ansåg många att Bergman var hopplöst otidsenlig. I de två föregående filmerna Såsom i en spegel och Nattvardsgästerna, som tillsammans med Tystnaden ibland benämns som en trilogi, utforskade Bergman människans existentiella villkor och relation till Gud. I det vänsterinriktade 60-talet var det närmast som att svära i kyrkan. Bergman ansågs borgerlig i sitt intresse för individens sökande efter mening. Manusets tunga och dystra inramning gjorde dessutom att många avrådde honom från att slutföra idén. ”Jag hade väldigt lust att göra den så jag gjorde den ändå.” Bergman var inte intresserad av tidens mode. Han skriver om det som fångar honom, det som han tycker är roligt och det som plågar honom. I en betraktelse inför Erasmuspriset 1965 konstaterar han:

Jag cirkulerar med mitt infångade egenhändiga föremål och är muntert och melankoliskt sysselsatt. Jag knuffas med de andra myrorna, vi utför ett kolossalt arbete. Ormskinnet rör sig. Detta och endast detta är min sanning. Jag begär inte att det ska vara sanning för någon annan och som tröst för evigheten är det naturligtvis i magraste laget…

Tystnaden iscensätts på Göteborgs Stadsteaters Stora scen av den irländska teatergruppen Dead Centre. Dead Centre består av regissörerna Bush Moukarzel och Ben Kidd samt två producenter. De samarbetar återkommande med dramatikern och författaren Mark O’Halloran, som också har gjort en ny bearbetning av Bergmans manus, samt scenografen Jeremy Herbert och kompositören Kevin Gleeson. Gruppen är en relativt ny men snabbt stigande stjärna på den europeiska teaterhimlen. De bildades 2012 och har redan hunnit göra flera framgångsrika föreställningar som turnerat i Europa, bland annat Shakespeares Last Play på Schaubuhne i Berlin och To be A Machine på Burghtheater i Wien.

Nyckeln till deras framgång skulle jag vilja säga är deras naiva ifrågasättande av teaterns konventioner. Varför ska ljuset gå upp? Varför ska det komma in skådespelare? Vad händer om man vänder scenen uppochned? De har en lekfull estetik med många aha-upplevelser – lite som trolleri för vuxna. Föreställningen Lippy – som gästspelade i Göteborg under Dans- och teaterfestivalen 2016 – börjar med ett samtal med publiken om föreställningen som de ännu inte har sett. Och i Becketts Room gör skådespelarna aldrig entré, istället är det möblerna och rummet som får berätta historien.

Det märks även att Bush och Ben träffades på universitetet i Dublin för många av föreställningarna utgår från teoretiska snarare än dramatiska verk. The Interpretation of Dreams och The World is All That is the Case utgår från Sigmund Freuds portalverk Drömtydning respektive Ludvig Wittgensteins Tractatus Logico-Philosophicus. Och den digitala föreställningen To be A Machine är snarast ett resonemang om människan i teknikens tidsålder utifrån transhumanistisk teori. Teatern som plats att utforska filosofiska frågor i praktiken på, skulle man kanske kunna säga.

Föreställningen Tystnaden är dock mer än ett resonemang. Här möter Dead Centres tekniska briljans ett Bergmanskt landskap med bråda djup och illaluktande träsk. Bergman följde inte samtidens pekpinnar men väjde inte för det svåra, det oförklarliga. Genom att gräva i sig själv fann han det som är allmängiltigt och evigt.

Och när filmen nu för första gången placeras på en teaterscen är det språket som står i fokus. Språket som barriär för att vi ska förstå varandra över nationsgränserna. Oförmågan att sätta ord på våra känslor och begär. Tystnaden som uppstår när vi inte kan överblicka livets villkor. Men också språket som gåva för att närma oss vår nästa.

Teman som är akut aktuella i en samtid där alla tjattrar men ingen tycks lyssna. Det är allt annat än otidsenligt.

07.10.2021  Joel Nordström, dramaturg