Vaccinationsbevis gäller

Publik (från 18 år och uppåt) till föreställningar i teaterhuset på Götaplatsen behöver visa giltigt vaccinationsbevis och ID. Läs om teatern och Covid-19.

Coronamonolog

I april utlyste Göteborgs Stadsteater en monologtävling. Gensvaret var enormt: över 250 bidrag kom in. Efter noggrant övervägande utsåg juryn en vinnare.

I klippet kan du se monologen framförd av Mia Höglund-Melin i regi av Fredrik Evers.
– Vi fick in drygt 270 texter från lika många människor, från hela Sverige och med vitt skilda bakgrunder, yrken och åldrar. Vi i juryn valde så småningom ut 60 stycken som blev tio efter många långa diskussioner på virtuella mötesplatser. Vi bestämde kriterier och kom fram till att den dramatiska rörelsen i texten var viktig då det trots allt var en monologtävling, och att den skulle framföras av en skådespelare. Många, för att inte säga de flesta av bidragen höll en fantastiskt hög nivå, säger Fredrik Evers.

Det vinnande bidraget är skrivet av Jona Elings Knutsson.
Motiveringen lyder: Med flyhänt skärpa och poetisk konkretion sätter vinnaren ord på upplevelser och erfarenheter som vi nu, under pandemin, delar. En berättelse om ett förlossningsarbete, blir en berättelse om rädsla. Trots att det handlar om avsaknad av närhet, får vi ändå komma nära en annan människa. Jona Elings Knutsson skriver med dramatikerns förmåga att lyfta en tanke till röst.
Läs en intervju med Jona Elings Knutsson efter klippet.

En natt på jobbet svämmade jag över av sorgen och rädslan och tröttheten

jona elings knutsson 800px.jpgFoto: Linnéa Wickman

Vem är du, Jona Elings Knutsson?
Jag är läkare på Karolinska sjukhuset i Stockholm, specialist i obstetrik (läran om graviditet och förlossning) och gynekologi. Under pandemin har jag framförallt jobbat på förlossningen. Jag är 42 år och har en man och tre tonårsbarn och en hundvalp. Jag tränar och tävlar i tyngdlyftning och har alltid minst tre skumma konstprojekt på gång, ofta textila.

Hur kom den här texten till dig?
Jag har jobbat väldigt många jourer under pandemin. En natt på jobbet svämmade jag över av sorgen och rädslan och tröttheten och försökte formulera mig på Facebook. Jag skrev om hur det var att inte riktigt kunna mötas, om hur smittan isolerar oss från varandra, om handen, händerna. Jag skrev den till mina vänner, jag skrev av mig.
Två dagar senare dök monologtävlingen upp. Då tog jag fram min Facebookstatus och skrev om och till, för att den skulle passa för en scen.

Monologen handlar om hur fysisk distans är förbunden med känslomässig distans. Jag trodde att det gick att vara nära någon oavsett, jag hade aldrig reflekterat över vad ett uteblivet handslag får för konsekvenser. Eller hur kroppsligt mitt jobb är. Eller, patienter har kroppar såklart, de tittar jag på och lyssnar på och klämmer och mäter och skär upp och syr igen. Men jag gör allt det med min egen kropp. Vi möts.

Hur var känslan när du fick reda på att du hade vunnit?
Jag blev väldigt paff! Hade nästan glömt att jag skickat in mitt bidrag. Och såklart blev jag väldigt glad. Jag skriver sällan om mig själv, jag älskar att fantisera i stället. När jag pratade med Fredrik Evers som sa att han ska regissera slog det mig att någon liksom ska spela en version av mig. Det känns… galet. Och fint.

Du har nyligen debuterat som romanförfattare. Hur ser dina drömmar ut för framtiden?
Jag har precis avslutat dramatikprojektåret på Biskops Arnö där jag skrivit två pjäser och skissat på en serie. Och jag tror att nästa roman börjar ta form. Jag har jobbat och jobbar heltid som läkare men från och med i höst kommer jag vara tjänstledig på halvtid och utnyttja mitt arbetsstipendium från författarfonden. Jag drömmer om att fortsätta få sätta ord på saker som skaver. Gärna för scen. Men jag drömmer också mycket om att få vila.

Kategori:
Monologtävling