Om att höra ihop, trots allt och ändå
Vad är en familj? Är det något vi föds in i, väljer själva eller råkar stöta på längs vägen?
Mira är sju år. Hon bor med sin mamma, mammans nya man och sin irriterande bonusbror Hans – tills de vuxna gör slut. ”Vad jag förstår är vi inte syskon längre”, säger Hans. Men vem bestämmer det, egentligen? Syskon blir man väl inte av med bara så där?
Genom Miras skarpa blick rör vi oss från rum till rum, från vardagens små betraktelser till livets stora frågor. Vi möter pappan som gömmer sig under ett bord, skolsköterskan Ingrid Hedlén som undrar om man kan vara familj med sig själv och kompisen Olof som har fyra föräldrar. Och överallt: barn som ser klart, medan vuxna famlar.
Mira går genom rummen, av Martina Montelius, är en finurlig och humoristisk berättelse om att hitta sin plats, även när kartan ritas om. En föreställning som luckrar upp kärnfamiljsbegreppet, blåser varmluft på ditt hjärta och vågar vara precis så där skör som livet är.
Bild: Lovisa Sköld
– Pjäsen kan uppfattas som kort och enkel men innehåller så många intressanta, svåra, existentiella och vardagliga situationer – som pillar på vad det är att vara människa ihop med andra människor. Att få jobba med Martina Montelius inspirerande pjäs och kluriga språk på en teater jag jobbat på i över 20 år är en ära. Jag har haft den här texten bredvid mig länge som ett pågående samtal, en vän, en tröst. Min upplevelse är att det inte är barnen som är rädda för de stora, svåra frågorna – det är vi vuxna som inte vet hur vi ska prata om dem.
Av Martina Montelius Regi Rasmus Lindgren Med Ylva Gallon, John Grahl, Alexander Gustavsson, Anna Harling, Sharzad Rahmani, Kjell Wilhelmsen Musiker Daniel Ekborg, Med flera Scenografi och kostym Jenny Kronberg Mask Josefin Ekerås Komposition Daniel Ekborg, Simeon Pappinen Hillert Ljus Bella Oldenqvist Ljud Simeon Pappinen Hillert Dramaturg Kristina Ros Koreograf Cecilia Milocco Regiassistent Felicia Stjärnsand Förlag Colombine Teaterförlag
