Från Volksbühne i Berlin via dansk teaterscen till Göteborgs Stadsteater. Vi ställde några frågor om Höstsonaten till regissören Lydia Bunk.
Hur kom det sig att du blev regissör?
När jag var ung ville jag bli skådespelare och började gå på teater i 17-18-årsåldern, framför allt på Deutsches Theater i Östberlin. Det var en spännande tid när muren föll. Jag sökte också in på skådespelarutbildningen men lyckades inte komma in. Då tänkte jag att jag kunde praktisera för att få se hur det var att arbeta på en teater. Och jag hade tur. Redan efter en vecka hade jag bestämt mig för att blir regissör.
Jag gick sedan min egen väg och bestämde mig för att lära mig från de stora mästarna, från regissörer som Thomas Langhoff, Peter Zadek och Christoph Marthaler. I fem år var jag regiassistent till Frank Castorf på Volksbühne i Berlin. Det är bra att lära sig olika stilar när du är ung för du måste ju finna din egen väg. Efter tio år regisserade jag min första egna produktion.
Varför blev det Höstsonaten?
Det finns nog ingen annan pjäs där du finner en konflikt mellan mor och dotter som är så konkret, så bra skriven och så stor. De flesta konflikter i pjäser är dessutom mellan far och son.
Jag tror att varje kvinna kan referera till pjäsen, som mor eller som dotter. Här finns så många delar som går rätt in i hjärtat av familjen. När jag såg filmen tänkte jag också att den här filmen är så mycket teater på det sätt den är skriven. Dessutom är det härligt att det för en gång skull är tre kvinnor och en man på scen och inte till exempel tio män och en kvinna.
Du menar att Höstsonaten är en spökhistoria, berätta!
Att växa upp är att göra sig av med barndomens spöke. Du måste avsluta det kapitlet en dag. Höstsonaten är en sorts spökhistoria eftersom mor och dotter inte har slutit fred med det som har varit. Det finns stunder i livet som förföljer dem, från Evas och hennes syster Helenas barndom och den lille sonens död.
I Höstsonaten finns det också en konflikt mellan familjen och den konstnärliga karriären. Det dåliga samvetet när du ger så mycket av din tid och energi åt konsten.
Vilka tycker du ska se Höstsonaten?
Kanske inte de som är under 20, jag skulle nog säga att det är bra att vara lite vuxnare och ha lite mer distans till barndomen. Iscensättningen är väldigt annorlunda jämfört med filmen så de som kan filmen kan jämföra de båda men pjäsen är lätt att förstå även för de som inte sett filmen.
Hur är det att få regissera på Stora Scen?
Min önskan från start var Stora Scen och jag var så glad att Pontus Stenshäll sa ja till det. Huset är mer en mental plats än en fysisk, mer en plats på insidan än utsidan och det speglar speciellt Evas ensamhet och känsla av tomhet. På en stor scen måste skådespelarna också agera större än i ett kammarspel på en liten scen, det gör det hela mer dramatiskt.
Höstsonaten utspelar sig i en fantastisk scenografi av Nadia Nabil Korsbæk …
Ja, den är verkligen fantastisk och visar livets cirkel, de två trapporna är rundade och golvet är också en cirkel. Allting liksom snurrar runt sin egen axel. Självklart är cirkeln en kvinnlig form men den symboliserar också en ”never ending story”, familjens historia, det är svårt att ta sig ur cirkeln.
Huset är ett spökhus med sina trappor, gardiner och stora fönster. Det är kallt, vinden blåser genom huset och tar tag i gardinerna. Det finns en känsla av att den döde sonen är närvarande, det är inte ett mysigt hus. Minnet av sonen och karaktärernas undermedvetna visas också med hjälp av projektioner, något som vi arbetat mycket med.
Finns det några skillnader mellan skandinavisk och tysk teater?
Jag tror att anledningen till att jag ofta anlitas i Skandinavien är en önskan om starka visioner. Man säger ibland att det i Skandinavien är skådespelet som är i centrum medan det i Tyskland mer kretsar kring regissören. Och eftersom jag arbetat så mycket i Danmark har jag med mig en kombination av de båda. Det jag gillar med de svenska skådespelarna är att de går så totalt in i känslorna. Det är så tufft att se Charlotte och Eva, du blir ledsen för deras skull, du blir arg och hatar dem, och du älskar dem. Skådespelare som är kapabla till detta, att beröra på det sättet, det är fantastiskt. När du blir berörd börjar du tänka. Det gör någonting med dig och det kan bli väldigt personligt.
Om Ingmar Bergman
I bland tänker jag, hur vågar jag röra den svenska ikonen? Självklart avgudar jag honom men när du arbetar med ett manus kommer du till en gräns när du måste glömma att du beundrar honom så mycket annars tappar du din frihet. Det som är bra är att det är ett mycket starkt manus men du måste få distans till det och göra det levande.
I somras såg jag många av Bergmans filmer igen och jag är överväldigad hur modern hans estetik är. Persona är till exempel, för mig, en film som var långt före sin tid. Och hans arbete med skådespeleriet är så speciellt.
Har du någon fråga du skulle vilja ställa till Ingmar Bergman om han var här?
Jag hade pratat med honom om slutet i pjäsen. Är det verkligen så att ingenting har förändrats? Kommer Eva verkligen försöka igen och igen? Sedan tror jag att han har skrivit in sig själv litegrand i Charlotte men det skulle han nog inte medge om jag frågade.
Ann Waldeborn
