"Strindberg har en förmåga att se det lilla i människan"

Andreas Boonstra, du är ju tillbaka på Göteborgs Stadsteater efter en mycket uppskattad version av Strindbergs Fadren* och nu blir det ännu en Strindbergspjäs, Hemsöborna. Vad är det som funkar så bra med just Strindberg?

Strindberg har en förmåga att se det lilla i människan. Han är så bra på att skildra våra tillkortakommanden. Det är nästan lite tjatigt bra ibland, men det blir väldigt fint på scen.

Och så är han rolig även om det inte alltid är meningen att han ska vara det.

Kort, vad handlar Hemsöborna om?

Hemsöborna handlar om ett slutet samhälle. Hit kommer en person som blir som en katalysator för en massa förändringar. I detta får också Hemsöborna syn på sig själva lite grand. Det handlar också om huruvida de ska bejaka förändringarna eller låta allt vara som det alltid har varit. Carlsson blir en projektionsyta för mycket, sådant som kanske kommit till Hemsöborna ändå men som han får bli en symbol för.

Till skillnad från tv-serien från 1966 med bland andra Sif Ruud och Allan Edwall är din version av Hemsöborna inte sorglig utan snarare rolig. Hur har du tänkt här?

Jag har tagit vara på det dråpliga i Hemsöborna, det roliga i olika krockar. Det är det som är humor. Och humor skapar gemenskap i en teatersalong, man får skratta tillsammans. Det är en aspekt av teater som inte kan underskattas. Vi gör något tillsammans, vi som spelar och vi som tittar. Världen är en fruktansvärd plats men det blir lite lättare om vi får lov att skratta åt eländet.

Özz Nûjen, svensk-kurdisk standup-komiker, gör rollen som fastlänningen Carlsson som kommer till Hemsö och rör om. Berätta om valet av Özz till rollen som Carlsson.

Jag är intresserad av så kallade metanivåer som gör berättelsen tydlig. Och om det i en pjäs ska vara med en person som kommer utifrån till ett slutet samhälle ja, då får man mycket gratis med en känd komiker från Kurdistan. Özz är också mycket engagerad i frågor runt antirasism så jag tänkte att han säkert skulle vara intresserad av Hemsöborna med den grundanalysen. Och det har verkligen visat sig vara rätt val. Han bjuder på sig själv och jag kan inte tänka mig någon bättre Carlsson.

Madam Flod och Gusten, mor och son och de andra Hemsöborna är det vi svenskar?

Ja, på sätt och vis eller i alla fall en bild av oss svenskar. Jag tycker att man ska kunna titta på min uppsättning av Hemsöborna och läsa in det allegoriska så mycket man vill eller bara strunta i det och se en dramatisering av en folkkär roman. Var och en får helt enkelt göra sig sin egen pjäs även om jag ger publiken vissa ledtrådar.

Ruskprick, slåtter och ängarne … du har behållit en del av 1800-talssvenskan. Varför?

Det finns något fint det arkaiska språket och hela Hemsön handlar om en drömd plats på något sätt. Då känns den gamla svenskan som en möjlighet att leka med även om vi är ganska inkonsekventa. Ibland blir det gossarne och ibland pojkarna. Hur de egentligen pratade på 1800-talet är ju svårt att veta. Madam Flods repliker, till exempel, är ju väldigt mycket talspråk och på någon dialekt som man inte vet vad det ska syfta till. Det är lätt att tro att alla sådana där 1800-talstexter var på allvar. Men Strindberg kanske driver med henne eller så gör han inte det.

Det finns ju två olika soundtrack i föreställningen. Daniel Lemma med musiker spelar på scen och Simon Steenslands musik kommer ur högtalarna …

För att riktigt gnugga in att det här är en svensk pjäs så har vi någon sorts svenska-visor-schlagerkanon tolkad av Daniel Lemma. Den musiken är ett sätt att skapa gemenskap. Simon Steenslands musik är som alltid i mina uppsättningar en sorts medspelare, nästan som en egen rollfigur som hjälper oss att hamna i olika stämningar och rum.

… och så har vi ju Åsa Berglund Cowburns fina scenografi.

Åsas rum berättar ofta en egen historia. Och här har hon ju verkligen frossat i både svenskhet och i teaterns alla möjligheter. När vi fick en genomgång av scenen märkte vi att det fanns en stolthet över vridscenen och scenhissen. Ok, sa vi, då bygger vi scenografin på det och Stora Scen är ett helt fantastisk. Här kan det vara både väldigt på riktigt och väldigt på låtsas, och vi kan skapa olika nivåer av gestaltning. Det är en ynnest att få jobba i Åsas rum, ett rum som tillför jättemycket till föreställningen.

* Fadren i regi av Andreas Boonstra spelades på Studion på Göteborgs Stadsteater under våren 2016.

Text Ann Waldeborn
Foto av Andreas Boonstra under repetition: Jonas Kündig, Göteborgs Stadsteater