Regissören YANA ROSS delar med sig av sina tankar kring arbetet med Ett dockhem som har premiär på Stora Scen den 7 april.
Ett dockhem hade urpremiär 1879 och var på den tiden kontroversiell på temat kvinnans frigörelse. Kvinnans roll i samhället var då en annan än nu. På vilket sätt tycker du att pjäsen är aktuell idag?
Ibsen har undersökt och verkligen trängt in den institution vi kallar äktenskap. Och märkligt nog så lever vi 140 år senare fortfarande med den här institutionen. Av någon underlig anledning vill vi fortfarande ha det här kontraktet. Ett papper vi signerar och som bevittnas av vår familj, en gud, en präst och så vidare. Det är en ritual, en tradition och på något sätt ett partnerskap. Eftersom den här institutionen fortfarande spelar en så central roll i vårt samhälle tycker jag att Ett dockhem i allra högsta grad är aktuell även idag. Kvinnor säger fortfarande: ”Visa oss ringen”, ”När blir det bröllop?”, ”När skaffar vi barn?”. En kvinna som fyllt 40 får menande blickar från omgivningen om hon fortfarande inte har skaffat barn. Så egentligen har inte särskilt mycket hänt de senaste 140 åren när det gäller synen på äktenskap och vad samhället förväntar sig av oss.
Vad är det mest centrala i Ett dockhem?
Ett ständigt återkommande tema för Ibsen är frågan om den fria viljan. En människa med fri vilja har också ett ansvar för sina handlingar och beslut. Just frågan om den fria viljan och självständighet är frågor som Ibsen vrider och vänder på i alla sina dramer. Är vi fria från sociala normer som råder i samhället? Hur mycket utrymme har vi egentligen att fatta egna beslut och i vilken utsträckning är vi slavar under våra normer?
Anser du att vi har en fri vilja?
I takt med att man blir vuxen kommer också ett ansvar. Oavsett om vi gillar det eller inte så medför den fria viljan ett ansvar. Men vi påverkas också i stor utsträckning av vår omgivning, våra föräldrar och våra partner. Jag vill tro att vi innerst inne är kungar över vårt egna kungadöme. Alla borde vara i stånd att fatta egna beslut av egen fri vilja utan att skylla på andra om det skulle gå snett.
På vilket sätt kommer publiken att känna igen sig i handlingen och karaktärerna?
De allra flesta kommer nog att känna igen sig på ett eller annat sätt. Dels kretsar Ett dockhem kring spöken från vår barndom, dels synar den det absurda i parrelationers och äktenskapets spelregler. På scen blir det väldigt komiskt och med mycket skratt problematiserar vi ämnet.
Varför ville du arbeta med Ett dockhem?
Det är ofta som en lång resa när jag väljer material och många gånger handlar det inte om en specifik pjäs, utan snarare om en författare. Min passion för Tjechov, Ibsen och andra klassiker för mig ständigt till deras pjäser. Dessa dramatiker har vid någon punkt i livet hittat mening och jag anser att det är en teaterskapares uppgift att leta efter mening i livet. Inte alla har förmånen att nå hela vägen men resan i sig och att ha ett samtal med publiken om ”Vad är meningen med livet” är väldigt spännande.
För mig var Ibsen en person som ständigt brottades med dessa existentiella frågor för att hitta sin plats i livet. Hans pjäser är fulla av dessa frågor. Hans 12 pjäser är som 12 kapitel i en och samma bok och de kvinnor som skildras söker alltid självständighet, en egen plats i livet och att få ta egna beslut.
Ett dockhem, som är en av hans starkaste och mest utmanande pjäser, ligger väldigt rätt i tiden i kontext av ett slags neo-feminism och ett nytt uppvaknade genom #metoo. Nu dissekerar vi för hundrafemtionde gången genusfrågan och undersöker vilka kontrakt vi egentligen skriver med samhället och hur både män och kvinnor ska passa in där.
För oss konstnärer är den här typen av ifrågasättande alltid intressant eftersom vi själva sällan passar in i samhället och står lite vid sidan av som betraktare. Det känns väldigt spännande när vi åter igen undersöker medelklassens klichéartade bild av äktenskapet.
Den här uppsättningen är en adaption av Ibsens originalversion. Vad är kvar och vad är nytt?
I stor utsträckning följer den originalet med sina vändningar och sin dramatik. De klassiska dramaturgiska greppen som intriger, humor och hämnd finns också med. Men den är anpassad till samtiden och det svenska samhället. Hur ser vi här i Sverige på föräldraskap, äktenskap och hierarkiska strukturer i företagsvärlden?
Hur arbetar ni under repetitionerna?
För mig är det helt grundläggande med alla skådespelares närvaro i samma rum. Det framkallar ett kollektivt ansvar för hela föreställningen. Det gäller för gruppen att undersöka och borra ner sig i materialet för att verkligen förstå och tro på det de säger. Det är som en resa där fem skådespelare ska hitta ett gemensamt språk. Dessutom har vi väldigt roligt när vi repeterar! Men det är också väldigt intensivt, både fysiskt och psykiskt.
Du använder dig även av ett slags terapisamtal med karaktärerna under repetitionen.
Ja, det är en sorts lek jag erbjuder skådespelarna där de verkligen behöver gå i sina roller. Jag tror också att vårt samhälle är så inkört i den här klichén. Under min tid i New York kunde jag gå på fester där folk jämförde de bästa och dyraste terapeuterna lika vardagligt som när man pratar om sin tandläkare eller sitt gym. Så jag tycker det är intressant att driva den här klichén till sin spets för att undersöka hur ”terapi” kan hjälpa föreställningen.
Vad tycker du om ensemblen?
Det är underbart att jobba med de här skådespelarna. Men det hade jag i och för sig förväntat mig. Jag har följt dem på håll och sett dem i andra roller på scen. Jag visste att de var bra och visste att det finns potential att skapa en spännande process. De är briljanta.
Du har arbetat på manga scener runtom i världen – hur är det att arbeta på Göteborgs Stadsteater?
Under mina år på olika teaterhus i olika länder har jag upptäckt att det är så enkelt som att en bra skådespelare är en bra skådespelare. De spränger kulturella barriärer och alla språkförbistringar. Det är en väldigt speciell gåva! Skådespelare är en gåva till oss. Och en bra skådespelare är helt enkelt en bra skådespelare oavsett om det är i Berlin, Göteborg eller Paris. Så det är en glädje att få vara här.
Vad är det bästa med att vara regissör tycker du?
En av de bästa sakerna är den fria viljan, samtidigt som det också kan vara väldigt skrämmande. Det finns ingen som bestämmer över mig. Det är mina beslut och mitt fullständiga ansvar, även om det blir ett totalt misslyckande. Det finns ingen annan jag kan skylla på. Det kan vara både exalterande och fasansfullt.
På vilket sätt tycker du att teater kan påverka människor?
Jag ser teater som är ett väldigt kraftfullt verktyg, som ibland underskattas. Från och till glömmer vilken stor påverkan den har. Teatern är en av de få plasterna i världen där människor frivilligt möts för att få en gemensam unik upplevelse. Och när skådespelare och publik möts kan det uppstå en fantastik energi som gör varje föreställning unik. Teater skapar gemenskap, den hjälper oss att hitta mening, att släppa fram känslor, att överleva, att få sig nya perspektiv, att förändra vårt samhälle – det är oändligt och det är fantastiskt!
Text: Peter Buchschatz
Foto: Dmitrijus Matvejevas
