Rikard Lekander

”En romantisk action-drama-skräck-komedi-splatter-skröna " så kallar du din bearbetning av Selma Lagerlöfs roman. Det låter ju häftigt, men vad menar du egentligen?

Det kan låta drastiskt men jag tycker romanen innehåller alla de här delarna, den är både kontrastrik och vildvuxen. Därför har jag velat ha kvar såväl humorn som det djupt allvarliga i min dramatisering och i iscensättningen. Men det är också som titeln antyder en saga, en fantastisk sådan.

Var det som fångade dig i Gösta Berlings saga?

Jag läste boken och slogs av hur rik den är, både vad gäller händelseförloppet och det tematiska. Jag har velat sätta ljus på kvinnorollerna, de är så otroligt fint skildrade och överförbara till vår samtid. Då som nu lägger manliga strukturer krokben för kvinnor på olika sätt. Där tycker jag att det finns en brännpunkt, inte minst nu med #metoo-debatten.

När det gäller det estetiska så blev jag förvånad över vilken skräckromantiker Selma Lagerlöf faktiskt är och att det sällan pratas om henne på det sättet.

Är det kanske så att tiden är mer mogen för Lagerlöf idag – recensionerna var ju överlag inte de bästa när Gösta Berlings saga gavs ut 1891?

Selma Lagerlöf var tidig med att trotsa realismen och blev en motpol till Ibsen och Strindberg, den tidens manliga författaregon. Men hon fick också ganska hård kritik för det fantasifulla innehållet. Idag finns det en större acceptans för folksagor, fantasy och den typen av berättande.

Du säger att du inspireras av stumfilmsestetiken, förklara!

I min bearbetning har jag inte bara velat hamna i berättarteater. Det är ju lätt hänt med ett sådant fantastiskt språk rent litterärt. Jag ville istället skapa en stark fiktion, teatermagi, ja illusionsteater rent av. Jag tänkte då på stumfilmen, som var den tidiga filmkonsten och som hade mycket av teaterns element, som dekor och kulisser. I min Gösta Berlings saga finns det till exempel delar av scener som gestaltas i siluettljus och ger känslan av skuggspel.

Blir din scenversion en mörkare version än vad vi kanske är vana vid?

Man kan säga att jag har spetsat till en del av innehållet i romanen, men inte gått emot bokens intentioner utan snarare försökt förstärka förlopp som redan finns så att det blir mer sceniskt. Och boken innehåller ju mycket brutalitet, ondska och hemska öden redan i sitt original.

Sintram i din version är ju berättaren och det är han ju inte i boken …

Ja, det är en stor skillnad. Sintram som, såväl i boken som i pjäsen, står i förbund med djävulen har jag gjort till pjäsens berättarjag. Han har mörka intentioner med de karaktärer vi får möta i pjäsen. Det kommer att bli tydligt för publiken att han belyser de sidor hos människorna som redan finns där. Han är liksom djävulen på axeln som lockar fram mörka sidor och fördomar. Sånt som jag tror att alla människor bär på och som man kan göra aktiva val att bejaka eller inte.

Utveckla gärna!
Ondskan finns ju inte hos Gud eller Djävulen eller hos andra, utan hos en själv. Och alla kan göra någonting för att göra världen bättre. Man måste börja där.

Ondskan i vår berättelse är i mångt och mycket de patriarkala strukturerna. De omöjliggör också godheten, för så länge de orättvisa strukturerna finns går det inte att uppfylla någon slags godhet eller rättvisa. Det är också en insikt som Gösta får längs vägen.

Ja, vem är din Gösta Berling, alltså rollkaraktären?

Gösta Berling, det är en spännande roll på det sättet att han hela tiden förhåller sig till sin omgivning.

I historiens början är han ju utslagen, han är en avsatt präst som genom Majorskan får livsgnistan tillbaka. Han sviker henne och genomgår en massa prövningar. Sen kommer han till insikt om vad det innebär att leva för någon annan än sig själv, att det också kan vara njutbart. Inte bara leva för nöjes skull utan även för att hjälpa andra och för att trotsa orättvisor.

Han väljer livet två gånger. Första gången för att förlusta sig och andra gången för att han ser att han kan komma till nytta för någon annan. Han märker att det finns många olika skäl att välja livet. Det är en lång resa han gör, vår Gösta.

Du har sagt att du vill lyfta galghumorn och ilskan hos Selma Lagerlöf. Berätta!

Ofta pratas det om Selma Lagerlöf i lite förringande termer, att hon bara är en naturskildrare, en sagoberätterska. Men hon har ju också så mycket krass och djärv humor, och knivskarpa samhällsskildringar. Jag har koncentrerat mig mer på kvinnorna än på kavaljererna. Pjäsens kvinnor för en otrolig kamp mot samhällsstrukturen de är fast i. Ilskan hos Selma tycker jag blir tydlig när man börjar betrakta romanen som kvinnornas berättelse. Det är som om det finns ett urvrål där. Hundra år av kvinnovrede.

Till sist, ni repeterar för fullt, hur känns det?

Jag har en härlig ensemble. Och jag tycker verkligen att vi har ett otroligt fint arbetsklimat. Det är också roligt att göra en berättelse med ett sådant stort rollgalleri. Det gör ju att alla kommer fram på ett väldigt fint sätt och att man kommer alla nära. Det är första gången jag jobbar här på Göteborgs Stadsteater, en fantastisk arbetsplats måste jag säga.

Text: Ann Waldeborn
Foto: Jonas Kündig

Läs mer om Gösta Berlings saga här, premiär 15 december.