Med på scen i Karl Gerhard – en fantasi om en revykung – är fyra av Balettakademiens musikalelever. Vi ställde några frågor till Märta Fransson, Carin Juborg, Christoffer Mårdh Löwenadler och Vinga Magnusdotter, som alla sjunger, dansar och skådespelar i föreställningen.
Nu repeterade intensivt i åtta veckor och nu har ni spelat i nästan två veckor men hur började det?
Vinga: Vi hade en audition på skolan och då hade jag inte jättehöga förväntningar. Det var så avslappnat. Som om vi bara skulle få en chans att göra något annat än att gå på skolans tekniklektioner.
Christoffer: Vi fick sjunga en bit och introducera oss för regissören Eva Bergman och en av kapellmästarna, Bosse Stenholm.
Märta: Och så fick vi en lätt koreografi att jobba på. Jag tror att det handlade mycket om att visa våra personligheter.
Carin: De berättade inte heller något om pjäsen första gången. Bara att det skulle vara en känd skådespelare i huvudrollen och att det kommer att vara musik med, och dans.
Vinga: Ja och jag blev jätteförvånad att vi blev kallade till en andra audition. Då vi fick lite regi och sjöng i stämmor. Som en liten workshop.
Märta: Jag tror helt enkelt att Eva ville se hur vi var att jobba med.
Hur var det att träffa hela ensemblen vid repstarten? Och hur är det att vara en del av det här erfarna gänget?
Vinga: Det var väldigt roligt och vi blev så väl välkomnade av alla som arbetar med föreställningen. Det kändes verkligen som att nu ska vi vara här ett tag och det är alla med på.
Carin: Och att det här med step och dans skulle tillföra något.
Märta: Ja, att de använder våra talanger, på vår nivå men med lagom mycket utmaning
Christoffer: Vi är inte bara här för att fylla ett tomrum, vi tillför faktiskt något och alla verkar uppskatta det. Vi ger ju någonting och får samtidigt så mycket tillbaka av ensemblen. Det är så skönt att vi inte bara ”är ”praktikanterna”, utan en lika levande del som alla andra.
Märta: Det är det bästa, att det inte är någon hierarki. Alla delar med sig av sina erfarenheter, pushar oss och kommer med tips. Det är väldigt värdefullt
Carin: Och att vi har fått plats att reagera, bli frustrerade, arga och glada - folk förstår.
Det är ju inga dåliga skådespelare ni arbetar med …
Carin: Att bara sitta och titta på dem är ju lyx, att se hur de jobbar.
Vinga: Och många runtomkring är så glada för att vi får jobba med just de här människorna, att vi får uppleva detta. Det är väldigt fint.
Hur har det varit att komma in i det hela, det är ju en annan tid än idag, 1940- och 50-talet?
Vinga: Efter vår andra audition satt vi på ett fik och googlade Karl Gerhard och pratade om tiden. Vi försökte sätta oss in det direkt.
Christoffer: Ja, det gjorde vi ganska fort.
Carin: Jag har tänkt mycket på att tiden som vi spelar i är så lik den vi har nu, att det är så nära. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det. Det har jag försökt ta med mig in föreställningen.
Vinga: Eva sa tidigt att den här föreställningen är väldigt aktuell för vår tid. Men jag accepterade inte det på riktigt förrän vi började arbeta och insåg då hur påverkad jag blev.
Märta: Ja, det är lätt att ta på.
Christoffer: Det är roligt att vara med i något som är så viktigt.
Hur har ni arbetat med dansen?
Märta: Vi har haft egna repetitioner med koreografen Lisa Alvgrim. Dansen har fått växa fram under tiden.
Vinga: Det har varit ett väldigt öppet förhållande mellan oss dansare och Lisa, vi har arbetat väldigt nära tillsammans.
Ni inte bara dansar, ni sjunger också. Vad känner ni för musiken?
Carin: Åh, det är en sådan kvalitet i musiken. Att bara få vara med de här fantastiska musikerna. De är så bra.
Vinga: Att få dansa och sjunga när de spelar, det är magiskt.
Märta: De speglar tiden, det är som taget ur en film.
Hur är det att ledas av en så erfaren regissör som Eva Bergman?
Vinga: Eva har stenkoll på vad vi ska göra. Det är en stabil grundsituation vi hamnat i och vi har haft ett väldigt högt tempo.
Christoffer: Det är en ynnest. Hur många får göra något sådant här i sitt liv? Våra klasskamrater är också väldigt intresserade av allt som händer runtomkring en uppsättning som den här. Det går ju inte att lära sig i skolan.
Carin: Det är jätteinspirerande och lärorikt. Och jag lär sig känna mig själv, hur jag fungerar i de här sammanhangen.
Märta: Ja, erfarenheten som vi får, den är verkligen A och O.
Vinga: Jag har alltid hållit på med att sjunga och dansa. När jag var tolv visste jag precis vad jag ville hålla på med i framtiden. Jag gick en spetsutbildning i musikal på gymnasiet i Lund och har ett års musikteaterutbildning från folkhögskolan i Östra Grevie. Och nu går jag på Baletakademien.
Märta: Jag har hållit på mycket med show och har sjungit, som soloartist, i olika konstellationer och även gjort kabaréer. Och så tänkte jag att musikal är ju perfekt för jag älskar även att dansa. Efter att ha fått prova på det här med teater i en amatöruppsättning av Rent, visste jag vad jag ville satsa på. Jag gick sedan musikteaterskolan i Bjärnum och nu är det Balettakademien som gäller.
Christoffer: Musikal har egentligen alltid funnits med i mitt liv då min mamma och min moster var väldigt aktiva i amatörmusikaler i Växjö när jag var yngre. Jag tänkte bli arkitekt eller kanske läkare men så frågade min moster om jag inte skulle söka till en sommaruppsättning av Grease – det blev den roligaste sommaren i mitt liv. Sedan blev det musikteaterskolan i Bjärnum och nu Balettakademien. Det är en speciell känsla när man vet vad man verkligen vill göra.
Carin: Jag har dansat sen jag var 4-5 år och har alltid tänkt att jag skulle bli dansare. Sångintresset växte fram men jag gick ändå en ren dansutbildning på gymnasiet i Västerås. Och så lade jag till en musikalprofil andra året. Då väcktes ett stort intresse att berätta och beröra med sång och dans och skådespeleri. Efter gymnasiet koreograferade och spelade jag i Aida i Hälleforsnäs. Jag gick sedan en förberedande musikalutbildning på Kulturama i Stockholm, innan jag började på Balettakademien.
