Intervju med dramatikern Irena Kraus

Revykungen Karl Gerhard är ju, som någon skrev, vår folkligaste motståndsman, och en av våra största kulturpersonligheter genom tiderna. Hur förberedde du dig för ditt skrivande? Lade du ner mycket tid på research?

Det är klart att jag läste en hel del om Karl Gerhard. Framför allt var det en bok som jag fastnade för, ”Den okände Karl Gerhard” av Stig Ahlgren som var en väldigt god vän till honom. Här kommer Karl Gerhard själv till tals, bland annat genom sina dagboksanteckningar. Jag tycker man kommer honom nära här.

Jag läste en massa annat också, till exempel en väldigt roligt bok där hans vänner minns honom och hans små egenheter. Hans punktlighet, hans noggrannhet med diktionen bland annat och hittade ett rikt bildmaterial från flera av hans revyer. Till exempel bilden på primadonnan Git Gay i en fantastisk sjöjungfrukostym designad av Mago. Hon berättar att i den kostymen kunde hon inte ta ett steg, utan man fick bära henne in på scenen.

Sedan läste jag förstås mycket om beredskapstiden, om regeringens hållning under andra världskriget och om de så kallade transiteringarna. Men till slut satte jag stopp och lät allt lägga sig inom mina referensramar. Det skulle ju bli min Karl Gerhard.

Är det inte lätt att förlora sig i den tid och värld man skriver om?

Jo det är klart, men jag tycker att det är berikande mer än någonting annat. Jag tyckte till exempel att det var oerhört roligt att titta på gamla inspelningar med Karl Gerhard och Zarah när de käftar om olika saker. Det finns en rad vassa dialoger bevarade.

Men till slut måste det ändå bli ens egen berättelse, så är det verkligen.

Karl Gerhards vän Göthe Ericsson (spelas av Eric Ericson) har en viktig roll i pjäsen. Var detta något du bestämde dig för innan du började skriva eller något som dök upp längs vägen?

Det var nog något som växte fram för det är inte så lätt att skriva om en legend. Det finns så otroligt många föreställningar om vem Karl Gerhard var. Det är ju hans berättelse, absolut, men jag kände att jag behövde en egen ingång i den. Till slut bestämde jag mig för att det skulle bli via Göthes ögon och på så sätt blev det även min blick på berättelsen och då blev det också mycket lättare att skriva.

Göthe var viktig för Karl Gerhard på så många plan. De levde tillsammans på en tid då homosexualiteten var kriminell, i en sammansatt relation där även den adopterade dottern Fatima ingick. Och Göthe var inte bara Karl Gerhards partner utan även hans sekreterare. Det är rätt roligt tycker jag att han som var så skarp och dominant föreställer jag mig, också var Karl Gerhards allt i allo. Det ryms så mycket kärlek i det.

Jag har också ett starkt eget bildminne av Göthe, jag mötte honom i en korridor på Dramaten en gång och han tittade på mig med sina stålblå ögon. Han var otroligt omtalad och en central figur som Dramatens planeringschef (efter Karl Gerhards död reds anm).

Det tog slut mellan de båda så småningom och Göthe levde senare i Göteborg med teatermannen och mecenaten Benny Almebratt.

Berätta gärna för oss om din skrivprocess. Hur lång tid tar det till exempel?

Pjäsen hade en speciell tillkomst, den började som ett tänkt tv-manus. Inte minst för att jag var ute och tittade på Karl Gerhards Kråkslott i Saltsjöbaden och fick starka visuella bilder av berättelsen. Men av olika skäl fullföljdes inte den tanken. Jag tappade riktningen ett tag men uppmuntrades av Gunilla Jensen, dramaturg på SVT, att skriva manuset för scenen istället.

Jag vände och vred på materialet och det blev en rolig resa att få närma mig berättelsen från olika håll och på så sätt kom jag väldigt djupt in i materialet. Jag tror att jag höll på i ett och ett halvt år i perioder

Musikteaterregissören Johanna Garpe stod ju för regin på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm där den spelades 2014-2015. Men du och regissören Eva Bergman har bearbetat pjäsen för Göteborg. Kan du säga något om ert samarbete?

Det har varit ett otroligt lustfyllt samarbete och så var det bra att det hade gått en tid emellan de båda uppsättningarna. Eva kom in med en helt ny blick på texten och hade intressanta frågor och bra idéer. Det har varit väldigt roligt och även blivit en andra chans för mig som dramatiker, att titta på min text på nytt och kunna tillföra saker som jag kanske inte sett från början. Jag älskade uppsättningen i Stockholm och jag verkligen älskar det jag har sett här i Göteborg. Och det är oändligt intressant att se att man kan göra pjäsen på så olika sätt.

Karl Gerhard – en fantasi om en revykung, tar sin början 1940. Tyskland har ockuperat Norge och Danmark och marscherar in i Frankrike. Sveriges hållning gentemot nazismen och Tyskland är minst sagt flat. Karl Gerhard tog ju mycket klart ställning mot nazismen. Hur viktig är den politiska dimensionen i pjäsen?

Den politiska dimensionen är otroligt viktig. När pjäsen spelades i Stockholm, kändes den väldigt angelägen i den tid vi då befann oss. Och när den nu görs här, känns den kusligt närvarande med tanke på det som hände i Göteborg i september. Så den politiska aspekten av Karl Gerhard är tyvärr alltför aktuell.

Karl Gerhard hade själv en stark integritet. Det gick inte att placera in honom i ett fack. Men när det gäller förhållandet till nazismen så var han verkligen entydig. Och det kostade honom en hel del. Så småningom förlorade han sin egen teater och man censurerade kupletten ”Den ökända hästen från Troja.

Vad tänker du om Karl Gerhards modiga beslut att framföra just ”Den ökända hästen från Troja”?

Jag tänker det var ett väldigt modigt beslut, att han framhärdade och hittade olika kryphål för att kunna framföra den. När den enligt den Kungliga ordningsstadgan förbjöds att framföras på Folkan i Stockholm, fortsatte Karl Gerhard att sjunga den i Göteborg och på turné under namnet ”Den välkända hästen från Troja”.

Vad tycker du om det du har sett av repetitionerna?

Det är otroligt fint. Skådespelarna är så underbara och jag har njutit av att se hur Eva Bergman har broderat så intressant i mellanrummen. Det uppstår relationer mellan människor på ett sätt som är väldigt spännande att följa när Eva lägger sitt pussel som regissör. Hon ser möjligheter också i det som inte sägs och som kanske inte jag sett. Det tycker jag mycket om.

Irena Kraus är dramatiker och dramaturg på Dramaten i Stockholm. Hon har genom åren skrivit för såväl scenen som för radio och tv. Under de senaste åren har Irena bland annat dramatiserat Utvandrarna för Dramaten, skrivit Pussy Riot – en punkbön för Unga Dramaten, Min mamma är en drake, en barnopera som spelats både på Göteborgsoperan, Kungliga Operan och visats på SVT. Hon skriver just nu en pjäs om Astrid Lindgrens liv på beställning av Dramaten.

Ann Waldeborn

Foto: privat