Tidningshuset som Gud glömde är en rekonstruktion av förloppet när Stampengruppen bildades och försökte bli landets mäktigaste mediakoncern.
Peter Hjörne, hans far och farfar var alla tidningsägare. En historia om Göteborgsposten som familjeimperium är också en berättelse om hur ägandet inom media har förändrats. Eller har konflikterna alltid funnits där mellan journalistik, folkbildningsideal och mer renodlat ekonomiska intressen? Så här skriver medieforskaren Jonas Ohlsson: ”Redan på 1930-talet började det i Sverige växa fram regionala tidningskedjor med en dominerande privat ägare, vanligen i form av en familj. Trots den allmännyttiga och samhällsbärande funktion som dagspressen ofta tillskrivs (inte minst på landets tidningsredaktioner) utgörs tidningsmarknaden av privata och i allmänhet vinstdrivande företag verksamma på en kommersiell marknad. Och på sådana marknader är ägarskiften en naturlig – och i vissa avseenden önskvärd – beståndsdel.”
Berättelsen i Tidningshuset blir en exposé över ett ägande i förändring. Pjäsen använder sig av tidsmarkörer och gör snabba rubrikartade (sic) nedslag i samtidshistorien.
Åter till Ohlsson: ”… vad som ytterligare kommit att utmärka 2000-talets tidningsköp är storleken på de affärer som genomförts. Med utgångspunkt i förhoppningar om ”stordriftsfördelar” och ”positiva synergier”, termer lånade från den mer traditionella tillverkningsindustrin, rotade sig under åren kring millennieskiftet bland landets tidningsägare och tidningsledare idén om att framtiden för den svenska tidningsbranschen bestod i att konsolidera, rationalisera och expandera. ”
I Tidningshuset bär rollerna samma namn som sina levande förlagor, en inte helt ovanlig företeelse inom satirgenren! Förutom far, son och farfar i Hjörnefamiljen får vi också möta bland andra Tomas Brunegård, skildrad som en karismatisk men ganska flyktig inspiratör, som gärna är med och utvecklar Stampen-gruppen.
Andra teman som lyfts är gränslösa vinstspekulationer, bonusar och vad det kostar skattebetalarna och även de frilansande journalisterna i mediekoncernens konkurs. Det är digitalisering och sociala medier, socialliberalism, liberalkonservatism, förändringar i synen på kvinnan i journalistyrket, tidningsdöden. Vi rör oss fram och tillbaka i tiden, mellan 90-tal och nutid, på spaning efter ideal som gått förlorade.
En man - en tidning, var Harry Hjörnes motto. Och, menar Jonas Ohlsson, med facit i hand är det fortfarande ett giltigt påstående: ”När vi så här i slutet av 2017 summerar det ekonomiska utfallet för landets lokaltidningsföretag under de senaste åren är det de företag som låtit bli att köpa andra tidningar som klarat sig bäst. Trots mörka profetior har ensam visat sig vara förvånansvärt stark på dagens svenska tidningsmarknad.”
Dramaturgiatet
